kandidaten

Om livet som läkarstudent

Färdig!!!

Jag fick ett sommarvik på kirurgen vid ett litet sjukhus i Sverige. Vilket visserligen medförde en hel del nya möten och funderingar, men bristen på dator hindrade mig från att dokumentera dessa.
Sedan rev jag av termin 11 i ett nafs, studerade mer eller mindre teoretiska kurser utan större engagemang pga alltmer tilltagande studieleda, och avslutade starkt med 8 veckor på sydligare breddgrader vid en fantastisk anestesiklinik.
Och till slut. Otroligt. Jag gjorde det. Jag tog examen och blev läkare. Nu lever jag en vardag som AT-doktor vid ett litet sjukhus i en liten stad någonstans i Sverige. Spännande möten, stimulerande arbete varvat med långtråkigt arbete, tankeväckande upplevelser och märkliga situationer. Ett lika bisarrt jobb som tidigare, alltså. Men det är mitt.

Nedskärningar

NoneBloggen har så gott som varit bortglömd den senaste månaden. Utan större reflektion har jag tentat gynekologi, obstetrik och barn, och är klar med de grundkurserna.

Dessutom har jag indirekt haft en första kontakt med Landstinget. Mindre lyckad sådan. 

Det började med att jag i mitt stilla sinne hade konstruerat en plan. AT på en mindre ort med ett mellanstort sjukhus och bra patientflöde. Internrekrytering till ST inom kirurgi. Stanna åtminstone några år, operera mer på mindre tid än på de större universitetssjukhusen. Sommarviket som skulle leda till AT är fixat. Planen var nästintill vattentät.

Men jag hade inte räknat med Landstinget. Eller Finanskrisen. Plötsligt ska det sparas pengar. Då är planen att minst kvällar och helger avsluta akut kirurgi och ortopedi, samt förstås stänga BB och förlossning helt, en instans som ofta får stryk först. Att det är många mil till närmaste sjukhus är ett mindre problem i sammanhanget.

Det är tråkigt att spara in på vård och omsorg. Det är tråkigt att restiden till sjukhus ökas med minst en timme, även för de akuta patienterna. Och så är det tråkigt för mig då min framidsplan helt föll i bitar.

Kirurg?

Kandidaten är, det måste erkännas, löjligt nöjd just nu. Jag blir glad redan i omklädningsrummet när jag får klä mig i mina favoritplagg, op-pyjamasen med resår i midjan och muddar i ärmar och fötter. När jag sedan får skvätta in mig i Sterillium blir jag nästintill hög av ruset. Lyckan är total när jag är enda assistent (visserligen på en operation som var planerad ensam – men jag gör ändå nytta), och får dra, rota och sy i såret. Jag trivs bland de prasslande gröna dukarna, jag gillar småpratet runt op-bordet. Jag stannar gärna till fem-halv-sex bara för den där spännande akuta operationen som kommer in sist. Jag förstår sjukdomarna och operationsmetoderna som botar dem. Jag ser sammanhangen. Det är inte så mycket gynekologin i sig, trots att den överraskar positivt, som det härliga i att äntligen få befinna sig i en operativ specialitet igen.