kandidaten

Bloggen har så gott som varit bortglömd den senaste månaden. Utan större reflektion har jag tentat gynekologi, obstetrik och barn, och är klar med de grundkurserna.

Kandidaten är, det måste erkännas, löjligt nöjd just nu. Jag blir glad redan i omklädningsrummet när jag får klä mig i mina favoritplagg, op-pyjamasen med resår i midjan och muddar i ärmar och fötter. När jag sedan får skvätta in mig i Sterillium blir jag nästintill hög av ruset. Lyckan är total när jag är enda assistent (visserligen på en operation som var planerad ensam – men jag gör ändå nytta), och får dra, rota och sy i såret. Jag trivs bland de prasslande gröna dukarna, jag gillar småpratet runt op-bordet. Jag stannar gärna till fem-halv-sex bara för den där spännande akuta operationen som kommer in sist. Jag förstår sjukdomarna och operationsmetoderna som botar dem. Jag ser sammanhangen. Det är inte så mycket gynekologin i sig, trots att den överraskar positivt, som det härliga i att äntligen få befinna sig i en operativ specialitet igen.

Kvinnan skriker rakt ut; ett avgrundsskrik, ett skrik som kvinnor skrikit i alla tider. Bredvid henne står Mannen och håller lite tafatt en hand på hennes axel, och viskar uppmuntrande heja-rop. Mellan kvinnans ben står barnmorskan,lugn och trygg som en klippa, som ett stort träd vars skugga man gärna vilar under. I detta tumult befinner sig även Kandidaten, som håller och stödjer ett av Kvinnans ben. Så, plötsligt, med ett nästan hörbart litet slurp, glider ett blåaktigt, skrynkligt och slemmigt litet knyte till världen. Någon andlös sekund flyter långsamt förbi i det att jag stirrar på det, väntar på ett tecken, en liten rörelse. Och där kommer det: skriket, primalskriket, det första skriket av smärta och rädsla. Kvinnan som plötsligt glömsk av all smärta ler ett lyckligt leende. Mannen som andas ut och tar av sig glasögonen för att torka en liten tår. Mitt i dett viktiga ögonblick Kandidaten, som står och fånler, som en del av en kuliss, en åskådare, som av någon anledning befinner sig mitt i livets skådespel.

Jag kan se det rent krasst, vetenskapligt. Men jag väljer att tolka in ett litet mirakel.

Föreställ dig att du gör ditt arbete enligt gällande praxis. Du handskas varje dag med en rad svåra beslut. Plötsligt en dag klampar det in ett gäng uniformsklädda poliser, och mitt framför ögonen på kollegor och patienter för de iväg dig misstänkt för dråp av ett litet barn.

Det var ett tag sedan jag kände någon större triumf i vardagen när det gäller medicin. Skolan flyter på utan några större överraskningar, jag slussas snabbt från en instans till en annan och inriktar mig mest av allt på att snart vara färdig. Studentlivet börjar kännas sådär roligt efter 5,5 år på knaper budget, maktlösheten inför den byråkratiska djungel som är universitetet likaså.

Men. Små saker kan lysa upp i tristessen. Jag jobbade i Finland i helgen när det kom in ett litet skolboksexempel till patient. Ett litet barn som krånglat när mamma skulle ta på overallbyxorna. Mamma berättade ångestfylld hur hon hållit barnets hand och försökt trä över hängslet när det plötsligt knakade till. Sedan ville inte barnet använda armen, och mamman var förstås orolig att hon brutit något.

För en gångs skull kände jag mig alldeles säker. Det kunde inte vara något annat än en piglux (subluxation av caput radii). Jag kom till och med ihåg repositionstekniken. Efter status som i övrigt var blankt greppade jag således armen, supinerade och flekterade - och med ett litet "klonk" föll benet på plats. Sedan gick det inte många minuter förrän barnet lekte med båda armarna igen, och alla var nöjda och glada. Inte minst jag, som för första gången på länge åstadkom något handgripligt. Som gjorde en liten skillnad. Som ändå fått med mig något litet. Trots allt. 

Slagen till marken (eller snarare till sängen och soffan) av influensa har jag inte gjort många knop denna vecka. Har dock under barnkursen stött på en fantastisk kursledning som förstår att klinisk placering och 40 graders feber inte går ihop, och trots en viss oro från min sida för missade moment verkar detta kunna lösa sig bra. Alltså har jag lutat mig tillbaka och i mitt elände knappt orkat byta TV-kanal eller sträcka mig efter datorn, utan tittat på det som varit.

Jösses. Barnkursen svindlar förbi i en hisnande fart. Denna vecka blir det vårdcentralen, neurologmottagningen, neonatologen, akutövningar inom neonatal HLR, och ett röntgen-seminarium. Samt det obligatoriska måndagsseminariet. På fyra dagar. Personalen och jag orkar knappt bry oss om att hälsa ordentligt på varandra, det känns meningslöst när det gäller någon som i skuggan av ett ögonblick tittar in i ens vardag. Utan större skrupler tar jag för mig av såväl kaffe som mjölk - meningen med att vara artig och fråga har alldeles försvunnit. Jag träffar ett gravt CP-skadat litet barn, och en del etiska frågeställningar väcks kring återupplivning av vid födseln livlösa barn. Men jag hinner inte mer än nudda vid dessa tankar, förrän jag ska vidare. Den kloka handledaren kommer jag knappt ihåg namnet på. Tiden för reflektion är noll. Det enda jag får med mig är det korta samtalet över den lånade personliga koppen som det står "Kerstin" på.

Kandidaten är tillbaka i matchen efter en vecka med influensa följd av en vecka som nyopererad pacemakerpatient, väl spenderade hemma i soffan. Fastnade bla för denna nyhet, något sent förstås, om en Konstfackselev som, som en del i sin slututställning, ansåg det viktigt att låtsas psyksjuk för att se vården från insidan. Tydligen uppbackad från Konstfack, som granskat de juridiska ramarna innan rollspelet iscensattes. I det hela engagerades förbipasserande, polis, vårdpersonal - och desutom tog studenten tid från patienter som var sjuka på riktigt.

Jag vet inte. Kanske jag är alldeles för gammalmodig för att förstå vad som är konst. Kanske alldeles för insyltad i sjukvården. Men jag kan verkligen inte på något sätt inse värdet av denna fars? Möjligen var studentens förkunskaper aningens passerade, kanske hon väntade sig ett Gökboet-liknande mottagande, vad vet jag? Kanske är hon nöjd med den publicitet det hela fått? Men att så respektlöst uppta samhällets begränsade resurser är ändå ganska fräckt. Dessutom får man som åskådare bilden av att studenten föraktar och förringar psykpatienterna. Kanske hon kunde simulera en app nästa gång? Bli uppskuren? För att se hur akutsjukvård fungerar?

Läs debattsidorna i senaste numret av Läkartidningen (http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11221, länkskapandet fungerade tyvärr inte)! Och observera att en förändring faktiskt utlovas.

E. är äntligen hemma igen. Inte nog med det, i fredags firade vi hans examen. Det kändes lite lustigt att sitta där under ceremonin, att höra talen, se kursen prydligt uppställda och mycket glada. Jag kommer ju ihåg dem från termin två, när vi spenderade det mesta av vår tid genom att hänga på campus, i fiket, på innebandyträningen. När varje kontakt med klinik fortfarande var ny och märkvärdig. Nu såg de mycket tjusiga och värdiga ut. Jag växlade mellan att vara väldigt stolt, och att längta enormt. Om bara ett år är det äntligen min tur. 

Idag talade vi om hur man behåller sin psykiska hälsa som läkare. Det visades att en psykisk ohälsa faktiskt råder bland vårdpersonal, och detta sattes i samband med en rad olika aspekter, från organisatoriska till svåra situationer, tex barn som dör. Tyvärr fanns i den rapport som presenterades ingen uppdelning mellan sjuksköterskors och läkares psykiska ohälsa, vilket ändå kunde vara intressant. Sannolikt har ju sjuksköterskor ett bättre kollegialt stöd, och större möjlighet att tala genom svåra händelser i fikarummet, medan läkare ofta måste hasta vidare till nästa patient.

Mycket torde ligga i den förändrade läkarrollen. Många väljer sannolikt läkaryrket pga ett visst behov att bli bekräftad, och en viss möjlighet att med sin kunskap bestämma vad som är bäst för andra människor. Dagens läkarroll ser ändå inte ut riktigt så. Ofta finns en viss negativ stämning mellan yrkeskårerna läkare och sköterskor, som leder till att man inte samarbetar på bästa sätt och därigenom skapar frustration.  Patienterna är, med all rätt, krävande, och förtroendet för läkaren som den allsmäktige har definitivt minskat. Således uppfylls inte bekräftelsebehovet, eller också kan (den unga) läkaren med ökad livserfarenhet växa från detta. Kvar finns då ett krävande men ändå otacksamt arbete med mycket ansvar. Kanske inte så märkligt då att ohälsan ökar?

Årets nyårslöfte måste bli att sluta vara gnäll-Kandidaten. Att sluta ställa till bråk överallt. Att försöka se över otillräckligheterna i systemet, bita ihop och på sin höjd småmuttra lite tyst för mig själv.

Snart.

Först måste patientrollen avklaras. Den närmar sig med stora kliv, och Kandidaten låtsas tuff, känner sig till och med ganska tuff. Litet ingrepp med få risker. Samtidigt känner sig den lilla Kandidaten åter en aning frustrerad. Över svårigheten att få tag på sin doktor och be honom tala om vilken dosa man planerar att byta till. Över svårigheten att få diskutera kring valet, vad som inte fungerar nu, om en annorlunda dosa kunde göra vardagen bättre. Men svaret från sköterskorna blir att det får jag ta på inskrivningen. Inskrivningen - för en dagkirurgisk åtgärd. Med största sannolikhet träffar jag då en kandidatkompis som extraknäcker, eller i bästa fall en underläkarkompis. Min doktor träffar jag för första gången någonsin på operationsbordet. Suboptimal planering för en vettig diskussion.

Jag kan inte låta bli att undra. Gnälligt. Om jag inte vore kandidat. Om jag inte vore påläst, visste på ett ungefär vad jag behöver, vad som bör diskuteras och med vem. Om jag inte tvingade doktorn att ringa mig. Om jag vore en alldeles genomsnittlig pacemakerpatient, vilket läkarmöte skulle jag få då? Skulle jag fått något alls? Är det så vården ser ut från den andra sidan?

Efter en generell teknikkrasch lagom till jullovet är datorn nu åter igång.

Bläddrade för några dagar sedan i SvD, och upptäckte denna artikel, i vilken skådespelaren Gerd Hagman intervjuas som representant för 'Föreningen rätten till en värdig död'. Som jag förstår av artikeln förespråkar Gerd Hagman aktiv dödshjälp, vilken i praktiken skulle innebära förskrivning av läkemedel som skulle göra det möjligt för gamla att somna in när de själva önskar.

Jag förstår och respekterar debatten kring dödshjälp, särskilt vad gäller passiv sådan. Men att, som föreslås i denna artikel, aktivt ta livet av annars friska gamla känns motbjudande. I vilken sits hamnar äldrevården? Äldrepsykiatrin? Kan man ens garantera de äldres trygghet i en sådan situation?

Här ses en möjlighet till den ultimata ego-trippen för den som gärna leker Gud. Att legalisera dödshjälp i den form Gerd Hagman förespråkar är för mig rent vansinne, med alltför tydlig möjlighet till missbruk. Redan nu finns människor som tycker sig ha rätten att bestämma vilka som ska leva eller dö (tex den sjuksköterska i Finland som dödat patienter med insulin), och att lagliggöra eutanasi i denna form öppnar dörrar till alltför många gråzoner.

Gerd Hagman berättar om sin gamla katt, som hon nyligen lät avliva, och hur lugnt och fint denna fick somna in. Nu letar hon själv efter en läkare som kan ge henne ett värdigt slut. Jag förstår dock inte hur en läkare med värdigheten i behåll skulle kunna uppfylla ett sådant önskemål.

Det är en samling glåmiga och hålögda kandidater som samlas en av de sista morgnarna innan jul. Samtliga med lätt desperation i den annars ganska trötta blicken. Samtliga med en känsla av att inte orka, att inte förstå hur vi ska kunna ta oss genom de sista dagarna, hur vi ska orka hålla veckan ut. En höst som satt djupa spår och tryckt ned den gladaste är snart, åh så snart, till ända. Jag kämpar. Det borde gå.

Mycket, mycket nöjd spenderade jag en alldeles ledig helg på att gå på julmarknad, fika länge med nya människor, fixa med klappar, träna i lugn och ro. Hade det inte varit för jobbhelg över Lucia hade jag nog, i mitt sinne, nästan tagit jullov rakt av i fredags.

Tentan kändes överraskande bra i slutändan. Dock vet man ju aldrig, vissa delar var mycket otydliga i sina frågor, och lärarna valde att inte närvara överhuvudtaget. 

Sedan upphör man förstås aldrig att förvånas över denna termin. Jag vet att jag gnällt mig genom hela hösten, men jag kan inte låta bli att fascineras över hur man planerat och genomfört projekt termin nio. Denna gången gäller den nästintill fascinerande bristen på insikt om vad som ligger inom det rimligas gränser förstås tentan, och allra mest Primärvårdsdelen av den. Denna omfattade 28 poäng (att jämföra med Ögon och ÖNH 20p vardera). Denna ganska stora mängd poäng (tror att totalen ligger på 100) på ett moment som totalt saknar strukturerad undervisning och som schemamässigt krockade med det mesta andra, så att tiden låg mellan två till fyra dagar för den enskilde studenten. Det mest imponerande (jag undrar om det ens är lagligt) är att då man klickar under fliken "examination och bedömningskriterier" på kurswebben, är detta fält alldeles blankt. Dvs inga tydligt uppsatta kunskapsmål överhuvudtaget. Det finns vissa luddiga målsättningar som går ut på att förstå samspelet mellan läkare och patient, och distriktläkarens roll i vårdkedjan. Men, som sagt, inga kunskapsmål, ingen undervisning och ingen angiven litteratur. Och mer poäng än någon av de mycket strukturerade kurserna ÖNH och Ögon.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta.