kandidaten

Om livet som läkarstudent

Får man vara annorlunda på läkarutbildningen och var går gränsen?

165298-1Läste i förra veckan ett par artiklar som berörde mig.

Den förste handlade om en tidigare morddömd läkarstudent som började på utbildningen i höstas. Förra veckan tvingades han avgå från utbildningen, inte pga av sin bakgrund utan för att universitetet pga "en slump" hade upptäckt att han förfalskat sitt betygsdokument från gymnasiet. Detta fall kan man verkligen diskutera ändlöst, det finns så oerhört många aspekter om vad som är etiskt riktigt och rimligt. Att universitetet begärt en granskning av just denne students betygsdokument känns väl knappast som en slump. Att media på något vis hängt ut berörde student är väl också något av ett faktum. Att studenten, oavsett bakgrund, inte bör gå kvar efter att ha fuskat sig in känns också riktigt. Huruvida alla ska ha rättighet att studera till läkare, oavsett bakgrund, och var gränsen ska sättas, är en viktig fråga. För mig känns det lika rimligt att ha någon form av lämplighetsprövning eller vandelsprövning för läkarutbildningen som tex för polishögskolan eller lärarhögskolan.

Dock funderar jag här kring den andra artikeln jag läste, om Sveriges första specialist i akutsjukvård, som dessutom råkar ha en cerebral pares. En kvinna som i alla avseenden verkar kompetent och skicklig, men som redan under utbildningens tredje dag fick frågan om detta med läkarutbildningen verkligen var något för henne. Som hela tiden fick bevisa för omvärlden att hon dög. Skulle hon ha klarat sig genom en lämplighetsprövning? Riskerar man inte på ett plan att gå miste om duktiga läkare som är annorlunda på något sätt? Var ska gränsen gå för vad som är lämpligt? Skulle man ha kunnat skriva om Sveriges första akutspecialist om denna lämplighetsprövning funnits? 

Kandidaten goes Ortoped

165298-1Den kommande läkarrollen kändes skrämmande långt borta där jag satt i mottagningsrummet och följde min handledares arbete. Helt plötsligt saknade jag alldeles kunskap för att ens göra ett status på de trasiga knälederna och de onda höfterna. Fick ett déja vù från diagnostikkursen termin 5 när man ibland satt bredvid en läkare utan att alldeles förstå vade denna gjorde. Känslan förstärktes ytterligare över att ortopeden i fråga var lätt stressad och ansåg att vi kunde hoppa över dagens kandidatpatient. Så där satt jag.

 Det blev inte så mycket bättre av att komma upp på operation där jag knappt visste hur jag skulle bete mig för att tvätta mig och klä mig. Blev noggrannt informerad av både operatörer och op-syrror om hur det kändes innan man svimmade och hur jag då skulle bete mig. Inget konstigt med det, alla gör det, tydligen.

När vi väl började var det löjligt roligt. Vi dukade upp vår lilla snickarstuga med sågar, borrar, hammare, skruvmejslar och öppnade upp leden i fråga. Jag tyckte det var extremt spännande bara att hålla hakar, bränna lite kärl, och när jag själv fick borra in en skruv var dagen gjord. Och att öva upp sytekniken på sovande, ryggmärgsbedövade patienter måste ju ändå vara det bästa.

Jag hade en del fördomar om ortopeder innan jag började. Denna första vecka på kliniken har dock varit väldigt rolig och givande, de allra flesta har verkligen varit trevliga och hjälpsamma på alla sätt och vis. Det är roligt att få praktisk nytta av sina mer än rostiga anatomikunskaper, och lära sig att diagnosticera olika tillstånd bara genom att göra ett status. Ska bara lära mig detta så kommer nog denna placering att gå som en dans!

Hello, I am your Doctor - for real

165298-1Öppnade mailen idag. Och där låg det. Den efterlängtade bekräftelsen att jag fått anställning som vikarierande sjukhusläkare på internmedicin i sommar. Jag minns mycket väl sommaren med dess hårda arbete, och hur jag med skräckblandad avund såg mina äldrekursare gå på sina jourer och hörde deras skräckhistorier. Ändå ska det bli väldigt, väldigt roligt att äntligen få arbeta som doktor!