kandidaten

Om livet som läkarstudent

Nedskärningar

NoneBloggen har så gott som varit bortglömd den senaste månaden. Utan större reflektion har jag tentat gynekologi, obstetrik och barn, och är klar med de grundkurserna.

Dessutom har jag indirekt haft en första kontakt med Landstinget. Mindre lyckad sådan. 

Det började med att jag i mitt stilla sinne hade konstruerat en plan. AT på en mindre ort med ett mellanstort sjukhus och bra patientflöde. Internrekrytering till ST inom kirurgi. Stanna åtminstone några år, operera mer på mindre tid än på de större universitetssjukhusen. Sommarviket som skulle leda till AT är fixat. Planen var nästintill vattentät.

Men jag hade inte räknat med Landstinget. Eller Finanskrisen. Plötsligt ska det sparas pengar. Då är planen att minst kvällar och helger avsluta akut kirurgi och ortopedi, samt förstås stänga BB och förlossning helt, en instans som ofta får stryk först. Att det är många mil till närmaste sjukhus är ett mindre problem i sammanhanget.

Det är tråkigt att spara in på vård och omsorg. Det är tråkigt att restiden till sjukhus ökas med minst en timme, även för de akuta patienterna. Och så är det tråkigt för mig då min framidsplan helt föll i bitar.

Kirurg?

Kandidaten är, det måste erkännas, löjligt nöjd just nu. Jag blir glad redan i omklädningsrummet när jag får klä mig i mina favoritplagg, op-pyjamasen med resår i midjan och muddar i ärmar och fötter. När jag sedan får skvätta in mig i Sterillium blir jag nästintill hög av ruset. Lyckan är total när jag är enda assistent (visserligen på en operation som var planerad ensam – men jag gör ändå nytta), och får dra, rota och sy i såret. Jag trivs bland de prasslande gröna dukarna, jag gillar småpratet runt op-bordet. Jag stannar gärna till fem-halv-sex bara för den där spännande akuta operationen som kommer in sist. Jag förstår sjukdomarna och operationsmetoderna som botar dem. Jag ser sammanhangen. Det är inte så mycket gynekologin i sig, trots att den överraskar positivt, som det härliga i att äntligen få befinna sig i en operativ specialitet igen.

Primalskrik

NoneKvinnan skriker rakt ut; ett avgrundsskrik, ett skrik som kvinnor skrikit i alla tider. Bredvid henne står Mannen och håller lite tafatt en hand på hennes axel, och viskar uppmuntrande heja-rop. Mellan kvinnans ben står barnmorskan,lugn och trygg som en klippa, som ett stort träd vars skugga man gärna vilar under. I detta tumult befinner sig även Kandidaten, som håller och stödjer ett av Kvinnans ben. Så, plötsligt, med ett nästan hörbart litet slurp, glider ett blåaktigt, skrynkligt och slemmigt litet knyte till världen. Någon andlös sekund flyter långsamt förbi i det att jag stirrar på det, väntar på ett tecken, en liten rörelse. Och där kommer det: skriket, primalskriket, det första skriket av smärta och rädsla. Kvinnan som plötsligt glömsk av all smärta ler ett lyckligt leende. Mannen som andas ut och tar av sig glasögonen för att torka en liten tår. Mitt i dett viktiga ögonblick Kandidaten, som står och fånler, som en del av en kuliss, en åskådare, som av någon anledning befinner sig mitt i livets skådespel.

Jag kan se det rent krasst, vetenskapligt. Men jag väljer att tolka in ett litet mirakel.