kandidaten

Om livet som läkarstudent

Ett litet tack

165298-1Nu har jag bloggat tankar och funderingar kring mina studier och mitt yrkesval i snart två månader. Jag snittar för mig smått otroliga ca 200 besök i veckan. Vill bara passa på att tacka er som läser och kommenterar, roligt att någon uppskattar det jag skriver. Jag tar gärna emot negativ kritik också, jag vill ju skriva något som berör, intresserar, är användbart.

Nu står min blogg också att finna som kurslitteratur. Och till er som kommer in den vägen, kanske "måste" bläddra i den - jag hoppas att ni uppskattar mina försök till tankar och idéer, hjälp gärna till med egna funderingar. Jag kanske inte svarar på alla kommentarer, men jag läser och uppskattar det ni skriver.

Varför kommer alla infarkter på nätterna?

165298-1Hjärtintensiven. HIA. Det är här det händer. Jag förväntar mig action, ambulans-EKG:n som tjuter ut över korridoren, infarktpatienter, praktik av den nyvunna HLR-kunskapen...

Dagen börjar med ett morgonmöte kl 8.00, där vi kandidater "förväntas närvara". Dock är detta det moment under dagen som mest slösar vår tid, vi gör inget som på något sätt skulle kunna påverka vår inlärning. Tex kan vi en timme lyssna på diskussioner kring hur mycket pengar avdelningen ska satsa på forskning - säkert intressant om man arbetar där, men för en två veckors placering vet jag inte... "Välkommen till verkligheten". Slit frasen med hälsan.

I övrigt är det mycket vanligt avdelningsarbete. Ronden på morgonen självklart. Sedan pappersarbete eller hitta något spännande ingrepp att närvara på. Ev lite bed-side-undervisning under dagen, väldigt bra moment där vi tar anamnes och status på en patient, för att sedan gå genom handläggning och uppföljning med vår handledare. Mycket stand-by-tid, kommer på mig själv med att hoppas att någon stackare ska få en infarkt i världen utanför så att det händer något.

Såg en pacemaker-operation idag. En svensk uppfinning för övrigt. Ingreppet såg nästan löjligt enkelt ut, var över på 45 minuter och utfördes under lokalbedövning. Det som fascinerar är att med den lilla dosan under nyckelbenet kan patienten över ett slag må så mycket bättre. 45 minuter som ändrar så mycket.

Efter fyra veckors klinik

165298-1Detta kan jag pricka av på min lista efter 14 dagar på lungkliniken:
- Epikrisskrivning
- Utskrivningssamtal
- Remisskrivning
- Artärpunktion
- Pleuratappning =dränering av vätska från lungsäcken, endast bevittnat

Det har varit utmanande och lärorikt - dock hamnade vi i någon form av vardagslunk efter ett tag då det inte var riktigt lika spännande att undersöka och skriva in ännu en patient. Det är fortfarande roligt att få arbeta praktiskt, men man vill ju på något sätt göra nya saker hela tiden. Det är mycket rutinarbete som ska läras in i ryggmärgen.

Vår handledare var väldigt bra, ung och entusiastisk, ivrig att lära sig mer om handledning och vad som förväntas av honom. Dock träffar man lite av varje läkare som kandidat. Vi hade specialistläkaren som inte en enda gång hälsade på oss, noterade oss överhuvudtaget inte under ronden, och hyssjade irriterat när vi frågade om den aktuelle patientens aktuella sjukdom, som om vi var små barn. Det är ett tråkigt och kränkande bemötande, och jag förstår inte riktigt vad hon tyckte sig tjäna på det.

Det har varit en tung avdelning på det sättet att många av patienterna är svårt sjuka - ofta handlade våra sittronder om var vi skulle remittera patienten att dö. Ingen kom in sjuk för att skrivas ut återställd. Anhöriga kom ut från rummen gråtandes. Det skär i hjärtat men man måste försöka tänka bort.

Jag börjar iallafall vänja mig vid mina scrubs, rocken tyngd av stetoskop, block, böcker, tofflorna på fötterna som orienterar sig fram och tillbaka i kulvertarna, det mer självständiga arbetet på avdelningen. Tiden går fort när man har mycket att göra.