kandidaten

Om livet som läkarstudent

Hjärtinfarkt, någon?

165298-1Första dagen på avdelningen. Hysterisk.

Sjukhuset är ganska underbemannat på sommaren. Läkaren på min sida, invärtesmedicin exklusive lunga, har studerat fyra år. Sedan är det jag. Någonstans på huset finns vår överläkare, men han är en mycket upptagen man. Jag tycker lite synd om honom där han jäktar runt, telefonen ringer hela tiden, samtidigt ska det göras arbetsprov och ultraljud medan vi flåsar honom i hasorna med frågor.

Inte desto mindre blev både P. och jag aningens frustrerade idag, då en av patienterna visade sig ha en pågående hjärtinfarkt. Sköterskan ryckte på axlarna och hänvisade till faktorer som överhuvudtaget inte påverkade hjärtenzymerna eller EKG:t. En annan av sjukhusets läkare ryckte på axlarna och trängde sig före oss i konsultation av öveläkaren, hennes patient hade minsann en lunginflammation som skulle skötas.

Själva hade vi något mer panik. Jag tänkte på hur patienten skulle ha handlagts hemma, och förfarandet var långtifrån detsamma. Anledningen till varför patienten sökte vård hade i stort negerats, där jag kanske ansett att beh skulle ha satts in akut. Och där jag genast ville få iväg pat på angiografi, skulle man istället inleda med såväl röntgen som ultraljud.

Efter många turer fick vi til slut iväg patienten med ambulans för en angio, med insatt medicinering. Sedan spenderade vi eftermiddagen med att ta hand om resten av dagligarbetet, som kommit lite i skymundan.

Officiellt sett har jag inget ansvar, trots att jag numer har lön för mitt kandidatskap. Samtidigt känns det som att stackars P. inte pluggat mer än ytterligare ett år, och haft mindre klinisk praktik. Så på ett sätt sitter vi i båten tillsammans. Jag kan välja att ha en mer iakttagande roll, men det skulle vara hemskt frustrerande. Eller också får jag acceptera att mina epikriser, remisser, konsultationer etc inte läses genom. Att jag då känner mig lite stressad dagar som denna får jag kanske acceptera. Det är bra träning inför nästa år då jag hopppas sitta på P:s plats...

Hur uppfattade du ditt första vik?

165298-1Ditt första vik. Första gången du får arbeta som läkare. Du har studerat i minst fyra, ofta fem år innan du får börja utnyttja dina kunskaper praktiskt.

Män och kvinnor studerar lika länge och har samma kunskapskrav. Ändå speglar inställningen till första läkarjobbet väldigt tydligt könet, med samma indelning som observeras redan på lågstadiet. Vilket är att kvinnorna ventilerar en större osäkerhet, erkänner öppet att detta är första jobbet och får kämpa mot bitska sjuksköterskor. Medan männen tar det mer med en axelryckning, med ett självförtroende kanske tom något över sin egen kunskapsnivå. Varför blir det så?

Första dagen eller Total förvirring

165298-1Så har jag då landat i Finland.

Var onekligen lite nervös dagen innan jag skulle åka, men det släppte sedan. Kanske är jag skyldig ett litet tack till medicinkursen, som fostrat mig i detta att ta nya placeringar med jämnmod, även om man inte känner någon och inte har en aning om vad man förväntas göra.

Flygplatsen var nästan lite komisk i sin enkelhet: vårt plan var det enda på plats och jag hittade inte ens någon buss in till staden. När jag till slut klev av i den ännu mindre staden där jag nu ska bo i fem veckor var det nästan ödsligt tomt, helgdag som det var.

Nåväl, första dagen är avklarad och förvirringen är nästintill total. Vi har haft en liten introduktionsdag idag, med en rundvandring som gjorde mig mer vilse än orienterad och en blick in i det mest ostrukturerade journalsystem jag stött på någonsin. Mina kollegor är fem finska kandisar som inte ser ut att ha fyllt tjugo än och knappt vågar prata med mig. Tydligen har de ingen praktik förrän efter 3,5 år - själv kände jag mig hemskt nöjd med att ha den gångna våren bakom mig som något av en trygghet. Två vikarierande underläkare fanns också på plats, de kände sig också ganska gröna efter endast två veckor i tjänsten och fyra års studier i Estland.

Avslutade dagen med en inskrivning, vilket kändes som något av en tröst i sitt bekanta förfarande. Dock hade hela sjukhuset med sina ca 100 bäddplatser (en av avdelningarna hemma har 28 - det är stora kontraster) som av ett trollslag tömts på läkare ca 15.45, och min anteckning (som jag efter viss möda och mycket hjälp av en sköterska lyckades skriva in) blev då kvar alldeles okontrollerad för sköterskorna att gå efter.

Inte heller språket är någon lättnad. Jag är tvåspråkig, men har sällan använt finskan i dessa sammanhang. Såväl journalsystem som patientsamtal växlar vilt mellan språken, och svenska med den lokala dialekten uppblandad med finska lokala termer är inte alltid det lättaste att förstå.

Som sagt, stämningen är minst sagt förvirrad. Men lägenheten är ändå relativt fin med stor balkong och badstrand alldeles nära, och personalen hemskt vänliga. Det blir inte lika mycket "vi och de"-känsla på ett så litet sjukhus, kanske, i en stad där alla på något sätt känner alla.