kandidaten

Om livet som läkarstudent

Mord?

NoneFöreställ dig att du gör ditt arbete enligt gällande praxis. Du handskas varje dag med en rad svåra beslut. Plötsligt en dag klampar det in ett gäng uniformsklädda poliser, och mitt framför ögonen på kollegor och patienter för de iväg dig misstänkt för dråp av ett litet barn.

Nu vet jag förstås inte tillräckligt om turerna för att ha en fullständig bild av vad som skett. Min uppfattning baseras endast på medias skriverier. Men bilden jag får är denna: ett barn föds alldeles för tidigt. Livsuppehållande åtgärder vidtas. Barnet drabbas av komplikationer som bla en svår hjärnblödning - komplikationer som förvisso är djupt tragiska, men ändå kan inträffa vid så tidig födsel. Föräldrarna anmäler en läkare och en sjuksköterska till ansvarsnämnden.

Efter några månaders vårdtid fattas ett gemensamt beslut att stänga av respiratorn - en livsuppehållande åtgärd. Det står klart att barnet utan respiratorvård kommer att avlida, men barnet bedöms såpass skadat att man ändå tar detta beslut. I samband med barnets sista timmar i livet ges barnet lugnande och ångestlindrane läkemedel.

Och här kommer anmälan in. Man har bedömt att de doser morfin och tiopental som hittats i barnets kropp är dödliga, och kommer således till slutsatsen att läkaren avsiktligt haft ihjäl barnet. 

En stämning i detta skede känns för mig fullkomligt vansinnigt. Det handlar alltså om ett barn som ändå är dömt till döden. Som inte själv klarar att uppehålla en adekvat andning. Som, efter att respiratorn stängs av, påbörjar sin dödskamp. Självklart vill man som läkare i det skede göra dödskampen så lugn, fin och ångestbefriad som möjligt. De doser läkemedel som behövs för att uppnå detta ges. För att vara krass så är människan i fråga ändå döende, så lugnet är viktigare än korrekt dosering. Som jag förstått det, de gånger frågan diskuterats.

Det verkar inte vara märkligare än så. Stämningen avser inte avstängningen av respiratorn, utan mängden läkemedel. Läkaren verkar ha gjort sitt arbete som hon alltid gjort: "sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" (Hippokrates). För detta hämtas hon av polisen, anklagad för mord.

Nog förstår jag att föräldrarna har frågor. Självklart är det mycket tragik och sorg i historien. Ingen vill förlora sitt barn. 

Men alla barn födda så tidigt kan inte räddas. Någonstans måste man förstå att sjukvården gör vad den kan, men ibland segrar ändå den andra sidan. Det är få förunnat i världen att lyckas rädda så många så tidigt födda till ett såpass bra liv som vi kan. Att överleva är i detta fall dock inte en självklar rättighet, utan resultatet av att maximala resurser sätts in.

För mig är inte åtalet rättfärdigat i detta fall. En människas karriär och liv är allvarligt skadade. Åtalet andas alldeles för lite kunskap om vården och vilka beslut man tampas med. Jag hoppas bara att om jag någonsin ligger i en respirator och man beslutar sig för att stänga den, att någon vågar ge mig inte maxdos lugnande, utan den dos som faktiskt krävs för att jag ska få somna in lugnt och stilla. 


Uppdrag Granskning

NoneSlagen till marken (eller snarare till sängen och soffan) av influensa har jag inte gjort många knop denna vecka. Har dock under barnkursen stött på en fantastisk kursledning som förstår att klinisk placering och 40 graders feber inte går ihop, och trots en viss oro från min sida för missade moment verkar detta kunna lösa sig bra. Alltså har jag lutat mig tillbaka och i mitt elände knappt orkat byta TV-kanal eller sträcka mig efter datorn, utan tittat på det som varit.

Igår blev det ´Uppdrag Granskning´. Där diskuterade man fallet ´Louise´, som avslöjades för ett par år sedan. Kortfattat handlar det om ett barn som blir utslängt av sin mamma och flyttar in hos sin far. Han har och har haft en hel del psykiatrisk problematik samtidigt med ett drogmissbruk. Louise lever i husvagn, sover ute mitt i vintern, bor i bil, blandar faderns knark åt honom, går inte i skolan och blir sexuellt utnyttjad. Enligt programmet har Socialtjänsten kontaktats ett antal gånger av polis, skola, grannar, men knappt inlett utredning då fadern inte valt ha kontakt. 

Bortsett från att vara allmänt otäckt knyter fallet an till en del vi diskuterat under barnkursen. Vi har talat kring när man ska Sos-anmäla och på vilka grunder. Läkare har som jag förstått det skyldighet att anmäla på ren misstanke om att barn far illa. Därefter tar Sos över och beslutar om utredning ska initieras. De har också möjlighet att akut omhänderta barn. Så långt är det från läkarens sida inte överdrivet komplicerat. Jag misstänker att en del friktion i läkarens roll till föräldrarna skulle kunna uppstå, även om pediatrikerna jag träffat försäkrar att det brukar gå bra.

Men vad sker då om man som läkare anser att någon är olämplig som förälder? Typfallet vi studenter diskuterat är föräldern som kommer in till akuten och luktar alkohol en tisdag förmiddag med ett sjukt barn. Om inga yttre tecken till skada ses på barnet, och detta inte heller säger något för att skydda sin förälder, när och hur går man då in som läkare? Det kan inte vara enormt ovanligt att barn far illa, och jag hoppas att jag lär mig se tecknen. Så att det inte går sex år som för Louise.

Konst och psykiatri

NoneKandidaten är tillbaka i matchen efter en vecka med influensa följd av en vecka som nyopererad pacemakerpatient, väl spenderade hemma i soffan. Fastnade bla för denna nyhet, något sent förstås, om en Konstfackselev som, som en del i sin slututställning, ansåg det viktigt att låtsas psyksjuk för att se vården från insidan. Tydligen uppbackad från Konstfack, som granskat de juridiska ramarna innan rollspelet iscensattes. I det hela engagerades förbipasserande, polis, vårdpersonal - och desutom tog studenten tid från patienter som var sjuka på riktigt.

Jag vet inte. Kanske jag är alldeles för gammalmodig för att förstå vad som är konst. Kanske alldeles för insyltad i sjukvården. Men jag kan verkligen inte på något sätt inse värdet av denna fars? Möjligen var studentens förkunskaper aningens passerade, kanske hon väntade sig ett Gökboet-liknande mottagande, vad vet jag? Kanske är hon nöjd med den publicitet det hela fått? Men att så respektlöst uppta samhällets begränsade resurser är ändå ganska fräckt. Dessutom får man som åskådare bilden av att studenten föraktar och förringar psykpatienterna. Kanske hon kunde simulera en app nästa gång? Bli uppskuren? För att se hur akutsjukvård fungerar?