kandidaten

Om livet som läkarstudent

Färdig!!!

Jag fick ett sommarvik på kirurgen vid ett litet sjukhus i Sverige. Vilket visserligen medförde en hel del nya möten och funderingar, men bristen på dator hindrade mig från att dokumentera dessa.
Sedan rev jag av termin 11 i ett nafs, studerade mer eller mindre teoretiska kurser utan större engagemang pga alltmer tilltagande studieleda, och avslutade starkt med 8 veckor på sydligare breddgrader vid en fantastisk anestesiklinik.
Och till slut. Otroligt. Jag gjorde det. Jag tog examen och blev läkare. Nu lever jag en vardag som AT-doktor vid ett litet sjukhus i en liten stad någonstans i Sverige. Spännande möten, stimulerande arbete varvat med långtråkigt arbete, tankeväckande upplevelser och märkliga situationer. Ett lika bisarrt jobb som tidigare, alltså. Men det är mitt.

Det sa bara "klonk"

NoneDet var ett tag sedan jag kände någon större triumf i vardagen när det gäller medicin. Skolan flyter på utan några större överraskningar, jag slussas snabbt från en instans till en annan och inriktar mig mest av allt på att snart vara färdig. Studentlivet börjar kännas sådär roligt efter 5,5 år på knaper budget, maktlösheten inför den byråkratiska djungel som är universitetet likaså.

Men. Små saker kan lysa upp i tristessen. Jag jobbade i Finland i helgen när det kom in ett litet skolboksexempel till patient. Ett litet barn som krånglat när mamma skulle ta på overallbyxorna. Mamma berättade ångestfylld hur hon hållit barnets hand och försökt trä över hängslet när det plötsligt knakade till. Sedan ville inte barnet använda armen, och mamman var förstås orolig att hon brutit något.

För en gångs skull kände jag mig alldeles säker. Det kunde inte vara något annat än en piglux (subluxation av caput radii). Jag kom till och med ihåg repositionstekniken. Efter status som i övrigt var blankt greppade jag således armen, supinerade och flekterade - och med ett litet "klonk" föll benet på plats. Sedan gick det inte många minuter förrän barnet lekte med båda armarna igen, och alla var nöjda och glada. Inte minst jag, som för första gången på länge åstadkom något handgripligt. Som gjorde en liten skillnad. Som ändå fått med mig något litet. Trots allt. 

Hur behåller man sin psykiska hälsa som läkare?

NoneIdag talade vi om hur man behåller sin psykiska hälsa som läkare. Det visades att en psykisk ohälsa faktiskt råder bland vårdpersonal, och detta sattes i samband med en rad olika aspekter, från organisatoriska till svåra situationer, tex barn som dör. Tyvärr fanns i den rapport som presenterades ingen uppdelning mellan sjuksköterskors och läkares psykiska ohälsa, vilket ändå kunde vara intressant. Sannolikt har ju sjuksköterskor ett bättre kollegialt stöd, och större möjlighet att tala genom svåra händelser i fikarummet, medan läkare ofta måste hasta vidare till nästa patient.

Mycket torde ligga i den förändrade läkarrollen. Många väljer sannolikt läkaryrket pga ett visst behov att bli bekräftad, och en viss möjlighet att med sin kunskap bestämma vad som är bäst för andra människor. Dagens läkarroll ser ändå inte ut riktigt så. Ofta finns en viss negativ stämning mellan yrkeskårerna läkare och sköterskor, som leder till att man inte samarbetar på bästa sätt och därigenom skapar frustration.  Patienterna är, med all rätt, krävande, och förtroendet för läkaren som den allsmäktige har definitivt minskat. Således uppfylls inte bekräftelsebehovet, eller också kan (den unga) läkaren med ökad livserfarenhet växa från detta. Kvar finns då ett krävande men ändå otacksamt arbete med mycket ansvar. Kanske inte så märkligt då att ohälsan ökar?