kandidaten

Om livet som läkarstudent

Påsklov

165298-1Solen skiner ute, de välkända och älskade skidsakerna ligger framme på lägenhetsgolvet som ett löfte om något roligt, endast en dugga ligger mellan mig och påsklovets fröjder. Kan knappt bärga mig!

Om att studera till läkare som patient

165298-1Fick en intressant fråga i kommentarerna till "Spöket i min garderob" vilken jag först började fundera kring i kommentarsfältet men svaret blev för långt... Alltså får det bli ett till inlägg idag.

Frågan var något omformulerad och som jag förstod den huruvida det fungerar att läsa till läkare om man själv är sjuk. Om man bör välja bort denna yrkeskategori för att den hamnar för nära en själv.

Självklart finns inget entydigt svar, det är så olika från person till person hur man reagerar i givna stiuationer. Jag kan endast svara utifrån mig själv, men anser att frågan är viktig och vill därför lyfta fram den.

Personligen tvekade jag länge. Jag var rädd för att hela tiden påminnas om min sjukdom, jag var rädd för att inte kunna hålla ett professionellt avstånd till såväl patienter som mig själv, jag var rädd för att det skulle komma för nära. Gick en omväg via ekonomistudier och arbete innan jag till slut bestämde mig för att ge det en chans.

Jag har aldrig ångrat mig. Självklart finns det svåra stunder - jag upplevde en i början av den här kursen under föreläsningen om min sjukdom, när föreläsaren presenterade krassa mortalitetstal. Jag kände mig ganska liten (tydligen dör 75% inom ett år utan behandling) och samtidigt ganska lyckligt lottad som föddes i ett land med god ekonomi och god sjukvård.

Men de svåra stunderna blir färre ju mer distans jag får till denna sjukdom. Det handlar mycket om att inte se sig som ett offer, utan acceptera situationen och utifrån den bestämma hur man vill leva sitt liv. Dessutom är det positiva med utbildningen att jag förstår min sjukdom bättre, jag kan anatomin, fysiologin, patologin och behandlingen. För mig gör förståelsen det lättare att acceptera och hantera. Sedan bestämmer jag mig för att kontrollera sjukdomen istället för att låta den kontrollera mig.

Det är svårt att ge ett bättre svar. Jag är öppen för alla kommentarer kring denna fråga, jag tror att den är viktig då det säkerligen finns fler än jag som har en sjukdom men ändå när på läkardrömmar.

Tack också för uppmuntrande och upplyftande kommentarer. Ni fick mig att inse att jag inte var ensam, att andra kände som jag.

Ett samhälleligt inlägg

165298-1Idag vaknade jag tll en diskussion kring dieter och bantning, uppkomna efter den andra större studien som påtalar farorna med Atkinsdieten, bla större risk för tidig död i hjärt-kärlsjukdom. Jag vet inte hur studien var upplagd, hur kontrollgruppen såg ut eller om man tog hänsyn till att övervikten i sig leder till ökad mortalitet i hjärt-kärlsjukdom.
 
Någon vecka tidigare såg jag som skarp kontrast  den tämligen misslyckade nya Burger King-reklamen, som riktar sig mot män (och försöker hålla sig utanför klassfrågan) med den nya slagdängan "Yes I'm a man... tired of chick food... give me meat" etc etc.

Under min hittills ganska korta kliniska karriär har jag redan stött på ett antal överviktiga patienter på de avdelningar jag varit på. Inte i något fall har övervikten varit till fördel för dem. Med detta facit i hand kan jag inte förstå Burger Kings nya profilering. Är inte män lika rädda om sin hälsa som kvinnor? Med en hamburgermeny kommer man lätt upp i en tredjedel av dagens rekommenderade kaloriintag. Och med för mycket skräpmat, stressiga matvanor, brist på motion så sitter man plötsligt där och kastar sig in i diverse märkliga dieter för att bli av med kilona.

Det satt även med en dietist under nyhetsmorgon som rekommenderade den välbeprövade men ack så långsamma metoden med en balanserad, allsidig, regelbunden kost avnjuten i lugn och ro, sammanlänkad med motion. Balanserat intag och förbrukning. Det låter enkelt men jag har all respekt för att det är svårt.

Samtidigt som övervikten ökar, typ 2-diabetes kryper allt längre ned i åldrarna ser jag mina framtida patienter överallt i samhället. Det är ett ökande problem och vi ser mer av det inom vården. Och det är hemskt tråkigt att se unga människor sjuka pga sina matvanor, en folksjukdom som inte borde finnas.