kandidaten

Om livet som läkarstudent

Patientgnäll

NoneÅrets nyårslöfte måste bli att sluta vara gnäll-Kandidaten. Att sluta ställa till bråk överallt. Att försöka se över otillräckligheterna i systemet, bita ihop och på sin höjd småmuttra lite tyst för mig själv.

Snart.

Först måste patientrollen avklaras. Den närmar sig med stora kliv, och Kandidaten låtsas tuff, känner sig till och med ganska tuff. Litet ingrepp med få risker. Samtidigt känner sig den lilla Kandidaten åter en aning frustrerad. Över svårigheten att få tag på sin doktor och be honom tala om vilken dosa man planerar att byta till. Över svårigheten att få diskutera kring valet, vad som inte fungerar nu, om en annorlunda dosa kunde göra vardagen bättre. Men svaret från sköterskorna blir att det får jag ta på inskrivningen. Inskrivningen - för en dagkirurgisk åtgärd. Med största sannolikhet träffar jag då en kandidatkompis som extraknäcker, eller i bästa fall en underläkarkompis. Min doktor träffar jag för första gången någonsin på operationsbordet. Suboptimal planering för en vettig diskussion.

Jag kan inte låta bli att undra. Gnälligt. Om jag inte vore kandidat. Om jag inte vore påläst, visste på ett ungefär vad jag behöver, vad som bör diskuteras och med vem. Om jag inte tvingade doktorn att ringa mig. Om jag vore en alldeles genomsnittlig pacemakerpatient, vilket läkarmöte skulle jag få då? Skulle jag fått något alls? Är det så vården ser ut från den andra sidan?

Kandidaten goes patient - igen

NoneJag visste att den här dagen skulle komma. Dagen då batteriet signalerar att det inte vill mer. Dagen då jag slutgiltigt påminns om att mitt hjärta behöver hjälp att slå ungefär hälften av tiden. Dagen då man konstaterar att det inte blir någon mer kontroll, nu är det dags att planera in en operation. Operationen blir i januari-februari. Kandidaten goes patient. Känns inte bra någonstans.

Livskris

NoneI veckan var det AT-mässa. Många landsting och städer, bortsett från de flesta av universitetsstäderna, var representerade. För första gången gick jag dit på jakt efter information snarare än gratis gåvor och godis. Med tanke på ett eventuellt strategiskt vik till sommaren ville jag ta reda på var detta vik skulle kunna tänkas vara.

Samtidigt sitter jag närmast scen och betraktar termin11-hetsen. Jag sitter på första raden så nära att jag får aktörernas saliv över mig och blir alldeles insyltad i pjäsen. Osäkerheten och ovissheten inför framtiden är påtaglig, liksom ångesten över att för första gången på ca 6 år faktiskt behöva ta ett beslut om sitt liv.

Tidigare har jag tyckt att E. överdrev. Inte kan det vara så svårt att bestämma? Åk någonstans varsomhelst bara och få det överstökat. Tänkte jag tills jag gick där bland båsen och bläddrade i informationsbroschyrerna. Avfärdade ganska snabbt större delen av Sverige, då det inte kändes aktuellt att åka till en stad som inte erbjöd mig något vare sig i form av socialt liv eller av fritidsaktiviteter. Och jag, som hittills tvärsäkert avfärdat universitetssjukhus pga risken att bli superkandis, fann mig nu stående med alternativen Östersund eller här. Punkt. Fler alternativ otänkbara. Östersund pga friluftslivet och fjällstugan i närheten. Men dit vill jag inte åka ensam. Här pga det sociala livet, utbudet av aktiviteter och att jag förälskat mig i staden och ändå vill återvända hit efter AT. Helt plötsligt inser jag att jag med största sannolikhet, mot alla tidigare förväntningar och planer, nog kommer att bli kvar här. Trots taskig lön och större anonymitet. Och därmed är det bara att kasta sig in i cirkusen på jakt efter bästa vik för snabbaste AT.