kandidaten

Om livet som läkarstudent

Anhörigproblematiken

165298-1Jag har lite tappat gnistan för detta med KUA. Inför min andra och sista vecka känner jag mest att jag arbetar gratis åt landstinget, en inte alldeles inspirerande känsla.

Dessutom hamnar man som ensam "läkare" på avdelningen ibland i diskussioner man helst vill undvika. Skrev ut en patient som liksom de flesta andra hade en höftfraktur. Liksom de flesta andra hade hon diverse medicinska grundsjukdomar. Liksom de flesta andra var hon självklart orolig och bekymrad, men vi kunde resonera tillsammans kring hennes problem.

Men hennes anhöriga. Redan förra veckan blev jag utskälld på telefon för att jag inte var en "riktig" doktor. Då försökte jag ändå tänka att den anhöriga förstås var bekymrad och orolig, det är ändå alldeles naturligt. Men så träffade jag denna på avdelning.en Hon hade till sköterskan uttryckt oro för en medicinsk komplikation som man diskuterade förra veckan. Jag tänkte inför utskrivningen gå in och ge lugnande besked och information. När jag sträcker fram min hand för att hälsa tittar hon bara på mig. Jag kommer inte särskilt långt i min presentation förrän hon beordrar mig att lämna rummet. Jag försöker då fråga min patient om hon har något ytterligare på hjärtat innan hon ska åka, men hon blir genast tystad av den anhöriga.

Och inte heller här är jag någon särskilt god människa. Jag inser att det inte är mycket jag kan göra, suckar lite och går därifrån. Vare sig information eller lugnande besked fick jag fram. Jag är arg så att jag skakar. Och det tråkigaste är nästan de aversionskänslor jag får att ta hand om den rara tanten pga av hennes hemska anhöriga. Hur ska man egentligen tackla den här typen av problem? Det är säkerligen inte sista gången och jag kan förmodligen inte alltid gå därifrån.

Hellre en etta tillsammans än en tvåa ensam

165298-1Vaknade knappt till tidigt imorse när E. sade hejdå. Kvällen blev sen, mest på grund av hans fantastiska idé om att stanna uppe länge för att lida mindre av tidsomställningen till den härliga plats på andra sidan världen som han ska besöka. Inte alls avundsjuk. 

Märkligt ändå hur tom en etta på 35m2 kan kännas när man är van att dela.

Klinisk UndervisningsAvdelning eller Varför är det bara läkare som ska lära? eller Mi Ridell

165298-1Det lät ju så bra. Klinisk UndervisningsAvdelning. Jag tänkte tillbaka på de fantastiska UndervisningsMottagningsveckorna under medicinkursen, och såg verkligen fram emot denna placering. Men oj, så krossade dessa förhoppningar blev idag.

Det började dåligt. Vi kandidater förväntas närvara vid syrrornas rapport klockan 07.00. Detta för att öka den interprofessionella förståelsen och lagkänslan. Men under denna rapport, vid vilken det fanns tre syrrastudenter och deras handledare, en undersköterska, en sjukgymnaststudent och dennes handledare samt en arbetsterapistudent och dennes handledare, fick vi två kandidater som förstås inte hade någon handledare på plats tydligt känslan av att ronden mest var till för att sätta oss på plats. För att visa oss att de andras arbete minsann också är viktigt. Att de också arbetar hårt. Att vi minsann kunde hjälpa till och bädda någon säng om vi hade tid över (något jag fö inte tror att de skulle säga till de manliga kandidaterna). Vi hade inget under denna rapport att vare sig tillföra eller lära.

Jag vet att övriga i vårdlaget är viktiga. Jag vet vad de har för arbetsuppgifter. Jag skulle aldrig drömma om att se ned på deras arbete. Än. Men om jag ständigt ska slåss mot fördomen att läkare seglar in utan att alls bry sig om sina medarbetare, känns det som om jag till slut kommer att ta åt mig denna syn. Att jag till slut inte kommer att orka försöka motbevisa detta. Att jag också kommer att känna att jag behöver ta mer avstånd bara för att jag är kvinna.

Var under dagen deras kunnande om vårt yrke skulle ökas framgick inte. Var det under sittronden när ansvarig läkare var hemma med sjukt barn, och vi själva fick leda denna samt visa frakturer och felställningar på röntgenbilder efter bästa förmåga? Var det under de fem minuter vi fick med vår handledare, då vi hade ca en halv minut per patient för att komma med frågor? Var det under gåronden vilken vi fick bedriva så gott vi kunde utan minsta möjlighet till feedback? Sköterskehandledaren, som innan lovat att svara även på våra spörsmål, slängde fram medicinlistor som skulle signeras (detta får jag alltså inte ens göra, men handledaren stod och opererade och patienten behövde sin lista omedelbart, och hade jag inte gått genom dessa med läkaren?), remisser som skulle skrivas, slutanteckningar som skulle dikteras. Kanske det var under samtalet med den anhörige som skällde ut mig för att jag inte kunde lova att den dubbelarbetande läkaren kunde ringa tillbaka mellan klockan ett och två? Eller under undersökningen av och beslutet om vad vi skulle ta oss till med den allt sämre patienten med tilltagande neurologiskt bortfall? Detta hade väl varit en fantastisk dag för de andra att lära sig om mitt yrke?

Undervisningsvärdet i denna dag var under all kritik. Min interprofessionella förståelse minskade ännu ett snäpp. Och varför är det alltid läkare som ska lära?

På bussen hem läste jag att hurtiga Mi Ridell, för tillfället aktuell i 'Let's Dance', skulle kunnat tänka sig att bli barnläkare, om hon inte blivit artist. Att hon likt Robin Williams i 'Patch Adams' skulle vara bra på att hjälpa och sprida glädje. Jag undrar bara var i högarna av opåskrivna läkemedelslistor, fördomar och arga anhöriga hon skulle ha tid att ta på sig en röd liten boll på näsan och med glada skutt studsa omkring bland sina ledsna patienter?