kandidaten

Om livet som läkarstudent

5

Hur behåller man sin psykiska hälsa som läkare?

NoneIdag talade vi om hur man behåller sin psykiska hälsa som läkare. Det visades att en psykisk ohälsa faktiskt råder bland vårdpersonal, och detta sattes i samband med en rad olika aspekter, från organisatoriska till svåra situationer, tex barn som dör. Tyvärr fanns i den rapport som presenterades ingen uppdelning mellan sjuksköterskors och läkares psykiska ohälsa, vilket ändå kunde vara intressant. Sannolikt har ju sjuksköterskor ett bättre kollegialt stöd, och större möjlighet att tala genom svåra händelser i fikarummet, medan läkare ofta måste hasta vidare till nästa patient.

Mycket torde ligga i den förändrade läkarrollen. Många väljer sannolikt läkaryrket pga ett visst behov att bli bekräftad, och en viss möjlighet att med sin kunskap bestämma vad som är bäst för andra människor. Dagens läkarroll ser ändå inte ut riktigt så. Ofta finns en viss negativ stämning mellan yrkeskårerna läkare och sköterskor, som leder till att man inte samarbetar på bästa sätt och därigenom skapar frustration.  Patienterna är, med all rätt, krävande, och förtroendet för läkaren som den allsmäktige har definitivt minskat. Således uppfylls inte bekräftelsebehovet, eller också kan (den unga) läkaren med ökad livserfarenhet växa från detta. Kvar finns då ett krävande men ändå otacksamt arbete med mycket ansvar. Kanske inte så märkligt då att ohälsan ökar?
Kommentera inlägget här »
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Maritha
skriven :

Ang. skillnader i kollegialt stöd läkare/sjuksköterskor så skulle jag tro att det varierar från klinik till klinik. Att vi sjuksköterskor skulle ha tid att "tala igenom svåra händelser i fikarummet" vet jag inte riktigt var du har fått ifrån, tydligen varierar även det från klinik till klinik... Den tid vi spenderar i fikarummet är den tid det tar att hälla upp en kopp kaffe, som vi sedan tar med oss på rondvagnen och tar en slurk ur då och då, mellan patienterna. Du glömmer att även vi har ett varierande antal andra patienter att ta hand om...

På vår klinik har vi en god stämning och ett gott samarbete mellan yrkeskategorierna (både läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sekreterare, städerskor, sjukgymnaster och andra), och alla har respekt för varandras arbete. Om vi undrar hur den andre tänker/resonerar i ett fall så är det bara att fråga, så förklarar h*n, utan sura miner.

Jag tycker att utvecklingen bara är positiv; vi är alla bara människor, som gör så gott vi kan!

2 Kandidaten
skriven :

Maritha: Det är intressant hur du genast går in i en defensiv om hur ni minsann inte hinner prata något, då ni har så mycket att göra. Jag lade inte in någon värdering i detta med möjligheten att tala ut - om något, så tycker jag att det är positivt. Jag har arbetat som undersköterska i två år och har inte överhuvudtaget bilden att sköterskor sitter i fikarumemt och skvallrar. Men på de arbetsplatser (bla IVA, knappast den lugnaste arbetsplatsen för sköterskor) där jag varit har vi ändå ätit lunch tillsammans. Och om något varit tungt så har vi kunnat tala om det där. Inte någon längre stund, men tillräckligt för en klapp på axeln. Vi har ändå varit några stycken. Medan de gånger jag arbetat som jourläkare har jag sällan kunnat tajma mina måltider med sköterskorna. De få gånger det hänt har det varit väldigt trevligt, och vi har kunnat prata tillsammans om sådant som är jobbigt. Min poäng är att detta är en sällsynt ynnest, och sällan läkaren förunnat.

3 Kristian
skriven :

Under de fem åren jag arbetat som sjuksköterska (heter alltså inte sköterska, syrra eller något annat än sjuksköterska), har det varit långt ifrån sannolikt att jag kunnat sitta ner med kollegier och "tala igenom svåra händelser". Det blir oftast över en öl efter jobbet med andra sjukvårdspersonal som det finns tid för detta. Det är långt ifrån sannolikt att vi skulle hinna sitta ner och prata. Dock skulle all sjukvårdspersonal ha möjlighet att kunna ha debriefing - det hade utveckat oss i våran proffession samt antagligen bättrat på vår psykiska hälsa.



Dagens unga läkare är (generallisering) ej som de äldre överläkarna - intresserade av att dra en tydlig grens mellan våra roller. Vi har mycket gott samarbete både proffesionellt och privat med yngre läkare. Min åsikt är att det blir färre och färre stofiler som måste hävda sitt ego inom båda kategorier - eftersom vi idag i månt och mycket bedriver katastrofmedicin dagligen och är oerhört beroende av varandra.

Vad som krävs härnäst är att vi gör gemensamt mot arbetsgivaren som tvinga oss arbeta under sådana förhållanden - som akutsjukvård bedrivs idag.

4 Anonym
skriven :

Men snälla. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att ni ska förstå att jag inte tror att ni sitter och fikar hela tiden. Jag har ju arbetat som undersköterska själv, mycket, faktiskt mer än en del sjuksköterskestudenter jag träffat. Jag har all respekt för sjuksköterskor. De jag arbetat med det senaste året har varit alldeles fantastiska, och jag hade inte klarat första vikariatet utan dem (och där heter det "sjukskötare" eller "skötare", varför jag säkert använt det uttrycket). Men de är tre på ett pass och jag är mol allena. Det är min poäng. Inget annat. Jag förstår inte ens det här "vi" och "de"-tänket tyvärr. Vi arbetar ju tillsammans.

5 Ingrid
skriven :

Grym design du har på din sida. Har du gjort den själv? Riktigt snyggt i alla fall!