Hade någon sagt åt mig i början av terminen att jag skulle passa som kolorektalkirurg hade jag i bästa fall skrattat, i värsta fall blivit gravt förolämpad. Vem vill jobba med bajs liksom? Inser nu i slutet av kirurgkursen med bara anestesin ogjord att det kanske är kolorektalare jag ska bli. Jag är grym på att stoppa in fingret i rumpan på folk, rektoskopet är mitt instrument nummer ett, i skyddet av min förklädnad är inget pinsamt, och framför allt är de flesta jag träffat på inom den branschen så fantastiskt trevliga och väldigt bra handledare. Gick traumajour i helgen. Hård och förhärdad kommer jag på mig själv med att hoppas på olyckor, helst instabila patienter, för att se traumateamet arbeta. Vår och lönehelg som det är blir jag inte besviken, imponerad tittar jag på medan de lugnt och rutinerat arbetar och undrar om jag någonsin kommer att kunna vara lika behärskad och trygg oavsett vad som kommer in. Ger min handledare ett nästan förälskat ögonkast när han kallar fram mig för att mitt i allt palpera buken på en misstänkt inre blödning så att jag ska veta hur det känns. Stannar frivilligt till över ett på natten, och avslutar med att assistera vid en appendektomi, och otippat få beröm för detta. Av en kolorektalare förstås.