kandidaten

Om livet som läkarstudent

Colorectal surgeon song

165298-1Hade någon sagt åt mig i början av terminen att jag skulle passa som kolorektalkirurg hade jag i bästa fall skrattat, i värsta fall blivit gravt förolämpad. Vem vill jobba med bajs liksom? Inser nu i slutet av kirurgkursen med bara anestesin ogjord att det kanske är kolorektalare jag ska bli. Jag är grym på att stoppa in fingret i rumpan på folk, rektoskopet är mitt instrument nummer ett, i skyddet av min förklädnad är inget pinsamt, och framför allt är de flesta jag träffat på inom den branschen så fantastiskt trevliga och väldigt bra handledare.

Gick traumajour i helgen. Hård och förhärdad kommer jag på mig själv med att hoppas på olyckor, helst instabila patienter, för att se traumateamet arbeta. Vår och lönehelg som det är blir jag inte besviken, imponerad tittar jag på medan de lugnt och rutinerat arbetar och undrar om jag någonsin kommer att kunna vara lika behärskad och trygg oavsett vad som kommer in. Ger min handledare ett nästan förälskat ögonkast när han kallar fram mig för att mitt i allt palpera buken på en misstänkt inre blödning så att jag ska veta hur det känns. Stannar frivilligt till över ett på natten, och avslutar med att assistera vid en appendektomi, och otippat få beröm för detta.  Av en kolorektalare förstås.

Om jag vore 50 och hade snopp...

165298-1

Sitter på morgonronden lite lagom trött tillsammans med handledare och sjuksköterska. Vi kommer till en patient som jag vet behandlats för både hjärtinfarkt och nyupptäckt tät aortastenos på avdelningen veckan innan, och också haft besvär av flimmer under helgen. Jag ställer den i mitt tycke fullt adekvata frågan om hur patientens hjärta slagit under helgen. Sjuksköterskan, som sitter mindre än en halvmeter från mig, imponerar i sin förmåga att låtsas som att jag överhuvudtaget inte existerar, och jag ska precis till att vifta med min hand framför hennes ögon för att testa om jag plötsligt blivit osynlig, när min handledare irriterat (poäng till honom) upprepar min fråga: "men svara då, hur har hjärtat slagit?"


Får flashbacks från KUA-placeringen och syster M. som irriterat bad A. och mig att hjälpa till med att tömma bäcken och bädda sängar, medan hon istället servade våra manliga kursare med ett leende och en hand på axeln. Så tydligt att vår (manlige) handledare inte kunde annat än att konstatera att där fanns en uppenbar skillnad på hur vi behandlades.


Det finns så många liknande historier från denna termin att man börjar fundera kring vad som ligger bakom. Jag har inte tidigare haft någon större anledning att känna mig annorlunda behandlad pga mitt kön, men denna termin har det dykt upp vid flera tillfällen. De bullriga, manliga överläkarna kommer undan det mesta med ett skratt och en lite lagom flirtig komplimang, medan särskilt de unga kvinnorna tvingas till en betydligt hårdare attityd för att överhuvudtaget göra sig hörda. Eller som en mindre klipsk manlig kursare kläckte ur sig: "men jag har kommit på att om man bara hälsar på dem så kommer man runt de där problemen"... 


Undrar om det kan bero på att jag tidigare varit så mycket mer student, alldeles för liten för rocken och den roll den symboliserar, så uppenbart bortkommen att man inte behövde sätta mig på plats. Medan vi nu ändå närmar oss slutet av vår utbildning, gör ett första trevande försök att på riktigt axla läkarrollen och ta över ledarskapet. Och kanske är det svårare att acceptera att en ung kvinna gör det än en ung man, vad vet jag?

Ett litet ljus har slocknat

165298-1Står vid fönstret och tittar ut i den mörka, regniga natten. I mitt fönster brinner ett ljus för lilla Engla, och när jag tittar ut genom fönstret som är strimmigt av regn, ser jag andra vita ljus stadigt brinna bakom regndropparna. Och jag blir så ledsen. Och alldeles matt. Jag förstår inte. Förstår inte hur man kan ha ihjäl ett barn. Förstår inte hur en sådan hjärna är konstruerad, vad en människa måste uppleva för att bli sådan. Förstår inte. Skickar en tanke till Englas föräldrar, och när jag ser alla fladdrande ljuslågor vet jag att många med mig tänker på dem just nu.