kandidaten

Om livet som läkarstudent

Det är den tid på året

None...då det är dags att sätta sig med jobbansökningar igen. Och helt plötsligt infinner sig en hittills okänd känsla bland kursarna: konkurrens. Fram till nu har vi inte en enda gång ställts mot varandra; vi lottas till olika sjukhus, vi har endast betyget G och IG. Och nu söker vi plötsligt arbete på ganska liknande premisser.

Stämningen i kursen har också påverkats en del: vissa är fantastiskt öppna med sina sommarjobbsproblem, och det kan vara det enda vi pratar om över lunchen, medan andra är alldeles tyst. Om man frågar dem hur de tänker får man ofta svaret att de inte tänkt alls än. Eller hur... Hur kan man inte fundera sig sönder och samman över första läkarjobbet? Och vad hjälper det att vara tyst? Det är bara att titta på kartan så ser man vilka städer som erbjuds, som en kompis uttryckte sig igår.

Själv har jag en ganska klar bild över vad jag vill. Livskrisen har löst sig för E., han har fått AT i sin hemstad en bit norrut. Och jag känner att jag gärna skulle följa med. I andra hand tänkte jag sälja mig dyrt till bäst betalande bemanningsföretag i Finland.

Vad gäller svenska jobb är jag lite kluven till ev fördelar med årets läkarjobb på mitt CV. Antingen ser man det som något framåtsträvande och modigt. Eller så anser man mig (säkert till viss del berättigat) vara fullkomligt idiotiskt ansvarslös som utsätter patienter för en klåpare som mig. Svaret ligger väl i betraktarens öga.

Ensam

NoneTomt. Tyst. I lägenheten.

Det är absolut hur bra som helst med de utbytesmöjligheter som erbjuds oss läkarstudenter, och visst bör man åka. Men det gör så ont, så ont att säga farväl. Och efter att desperat ha klängt mig fast vid E. under de sista dyrbara veckorna innan hans avfärd sitter jag nu ensam i lägenheten, efter en lätt chokladöverdos (ska ju frigöra endorfiner, tydligen) och gråter en skvätt.

Andra sidan världen känns just nu väldigt långt borta.

Adept

NoneFör första gången på många veckor kommer jag hem och känner mig inspirerad. Jag har börjat en veckas kurs i beroende och missbruk som känns väl upplagd och strukturerad - vilken befrielse.

Dessutom har jag varit på ett första möte för det mentorprogram till vilket jag antagits. Det är en student vid universitetet som tagit initiativ till programmet, fantastisk idé. Hon startade det för att hon kände att vi matades med en ganska ensidig bild av verkligheten: landstinget eller forskning. Vilka andra dörrar som står öppna med en läkarexamen är i högsta grad oklart.

Så där satt vi idag. Tio läkarstudenter från termin 6 och uppåt, för att lära oss vad det innebär att vara adept, och känna lite på varandra. Tio olika framtidsplaner -och visioner kröp fram; som någon sade, i ett annat forum skulle vi betraktas som tämligen olika, men känslan idag var gemenskap. Gemenskap i att tänka utanföt läkartåget. Att fundera på andra alternativ än examen, AT, ST, överläkare, PhD.

Något som egentligen är nästintill tabu på läkarutbildningen. Det är nästan lite fult att fundera på en karriär inom tex näringslivet. Det är nästan som att ge avkall på sin läkarmission. Och det är fantastiskt befriande.

Jag sitter i sitsen att söka sista sommarjobbet, examen närmar sig med stormsteg och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra efter den. Jag utesluter en karriär som framstående forskare; jag beundrar de som kan och inser samtidigt att jag förhoppningsvis utrustats med andra gåvor, då jag skulle vara en tämligen usel doktorand. Jag skulle kunna tänka mig att bli en duktig kliniker, men räcker det? Jag har ett stort intresse för att arbeta med ledarskap, med organisation. Jag har läst mycket national- och utvecklingsekonomi, och det intresset finns också kvar.

Framtiden är just nu ett tämligen blankt blad, inte ens stödord finns antecknade. Kanske detta program kan hjälpa mig att reda ut åtminstone några av frågetecknen.