kandidaten

Om livet som läkarstudent

Att tävla eller inte tävla?

NoneJag har en liten fritidskris. Hela mitt liv har jag haft någon form av tävlingsaktivitet vid sidan om skolan. Mycket i det har varit mitt sociala liv också. Lite av min identitet bygger på tävlingsidrott.

De senaste två åren har jag tränat rodd. Ganska snabbt kommer man till en SM-nivå ändå, det är ju något av en smal sport i Sverige. Det är en träning som tar mycket tid, tränar jag en kväll hinner jag inte med så mycket annars. Av såväl lördag som söndag bör några timmar, helst tidigt på morgonen, vigas åt träning. Av vardagskvällar bör minst två vigas åt rodd eller roddmaskin, resten åt styrka (gym) och kondition (löpning) som syftar till att förbättra rodden.

Jag är absolut överens med tänket. Vill man bli bra bör man träna. Nu har jag dock nått punkten att vill jag satsa måste jag satsa på riktigt. Och jag måste satsa ensam, min träningskompisar är inte med på samma linje som jag riktigt. Vilket leder till att jag missar det sociala med sporten. Jag missar också det sociala med fritiden, att kunna ta ett Friskis-pass med en kompis en onsdagkväll istället för att svettas på en roddmaskin. Jag missar mysmorgnar i sängen med E på helgen, jag måste gå hem tidigt från fester för att orka träna dagen därpå. Och jag sitter nu och funderar på om det är värt det. När jag ändå inte vet hur framtiden ser ut. Det handlar i grund och botten om en sommarsport, sommartid förväntas jag vara där varje dag och dessutom ligger alla tävlingar under sommaren. Jag som läkarstudent har ingen aning om var jag kommer att vara i sommar. Efter examen vet jag inte vad som händer. Jag skulle satsa nu under hösten utan att veta vad jag satsar för.

Som sagt - jag undrar om det är värt det?

Psykiatri på gott och ont

NoneFör andra gången under utbildningen är det någon som frågar mig hur jag mår, om det varit en tung dag. En naturlig fråga på en utbildning som denna, som ställs alldeles för sällan. Detta hände idag efter en spännande kväll på psyk akuten, på ett sjukhus med mycket gott rykte om sin psyk kurs, med en fantastisk ST-läkare som handledare.

Och lite kan jag känna att det är så synd. Det är så synd att kursens struktur, informationsflöde och kontakt med ledning är så under all kritik, när i stort sett alla läkare jag träffat på klinik varit så oerhört engagerade och mån om mig som student.

Några tips och konstruktiva idéer:
- Använd de där första intensiva föreläsningsdagarna vettigt. Det förefaller helt orimligt att spendera en eftermiddag åt KBT vid sömnstörningar och lägga tex psykossjuksdomar sist i kursen, efter de kliniska placeringarna och efter tillhörande seminarium. Samma gäller personlighetsstörningar. Risken finns att studenterna blir dåligt förberedda, får ut mindre av placeringar/seminarier, gör dåligt från sig...
- Håll föreläsningstiden. 
- Lägg inte två obligatoriska moment på samma datum, samma tid, i olika delar av staden. Risken finns att det blir svårt att hinna...
- Informationsflöde! Uppdatera hemsidan någon gång per termin iallafall... Och ha helst inte olika information om samma moment på olika platser i intranätet. Risken finns att det blir rörigt... 
- Och nog måste uppfattningen om att vi går den här utbildningen för att vi tvingas, såhär termin nio, vara en aning förlegad? Kanske man kan utgå från att vi faktiskt vill lära oss? Mailhot om att inte godkänna termin nio för att man ligger hemma febrig en dag kan kanske te sig lite överdrivna? Risken finns att man blir en aning provocerad...

Som sagt: så fruktänsvärt synd på så duktiga handledare och bra placeringar! Kanske bör kursledningen se över sitt arbete? Risken finns att studenterna får en viss aversion mot psykiatri...

Livskris

NoneI veckan var det AT-mässa. Många landsting och städer, bortsett från de flesta av universitetsstäderna, var representerade. För första gången gick jag dit på jakt efter information snarare än gratis gåvor och godis. Med tanke på ett eventuellt strategiskt vik till sommaren ville jag ta reda på var detta vik skulle kunna tänkas vara.

Samtidigt sitter jag närmast scen och betraktar termin11-hetsen. Jag sitter på första raden så nära att jag får aktörernas saliv över mig och blir alldeles insyltad i pjäsen. Osäkerheten och ovissheten inför framtiden är påtaglig, liksom ångesten över att för första gången på ca 6 år faktiskt behöva ta ett beslut om sitt liv.

Tidigare har jag tyckt att E. överdrev. Inte kan det vara så svårt att bestämma? Åk någonstans varsomhelst bara och få det överstökat. Tänkte jag tills jag gick där bland båsen och bläddrade i informationsbroschyrerna. Avfärdade ganska snabbt större delen av Sverige, då det inte kändes aktuellt att åka till en stad som inte erbjöd mig något vare sig i form av socialt liv eller av fritidsaktiviteter. Och jag, som hittills tvärsäkert avfärdat universitetssjukhus pga risken att bli superkandis, fann mig nu stående med alternativen Östersund eller här. Punkt. Fler alternativ otänkbara. Östersund pga friluftslivet och fjällstugan i närheten. Men dit vill jag inte åka ensam. Här pga det sociala livet, utbudet av aktiviteter och att jag förälskat mig i staden och ändå vill återvända hit efter AT. Helt plötsligt inser jag att jag med största sannolikhet, mot alla tidigare förväntningar och planer, nog kommer att bli kvar här. Trots taskig lön och större anonymitet. Och därmed är det bara att kasta sig in i cirkusen på jakt efter bästa vik för snabbaste AT.