kandidaten

Om livet som läkarstudent

Kirurg?

Kandidaten är, det måste erkännas, löjligt nöjd just nu. Jag blir glad redan i omklädningsrummet när jag får klä mig i mina favoritplagg, op-pyjamasen med resår i midjan och muddar i ärmar och fötter. När jag sedan får skvätta in mig i Sterillium blir jag nästintill hög av ruset. Lyckan är total när jag är enda assistent (visserligen på en operation som var planerad ensam – men jag gör ändå nytta), och får dra, rota och sy i såret. Jag trivs bland de prasslande gröna dukarna, jag gillar småpratet runt op-bordet. Jag stannar gärna till fem-halv-sex bara för den där spännande akuta operationen som kommer in sist. Jag förstår sjukdomarna och operationsmetoderna som botar dem. Jag ser sammanhangen. Det är inte så mycket gynekologin i sig, trots att den överraskar positivt, som det härliga i att äntligen få befinna sig i en operativ specialitet igen.

Primalskrik

NoneKvinnan skriker rakt ut; ett avgrundsskrik, ett skrik som kvinnor skrikit i alla tider. Bredvid henne står Mannen och håller lite tafatt en hand på hennes axel, och viskar uppmuntrande heja-rop. Mellan kvinnans ben står barnmorskan,lugn och trygg som en klippa, som ett stort träd vars skugga man gärna vilar under. I detta tumult befinner sig även Kandidaten, som håller och stödjer ett av Kvinnans ben. Så, plötsligt, med ett nästan hörbart litet slurp, glider ett blåaktigt, skrynkligt och slemmigt litet knyte till världen. Någon andlös sekund flyter långsamt förbi i det att jag stirrar på det, väntar på ett tecken, en liten rörelse. Och där kommer det: skriket, primalskriket, det första skriket av smärta och rädsla. Kvinnan som plötsligt glömsk av all smärta ler ett lyckligt leende. Mannen som andas ut och tar av sig glasögonen för att torka en liten tår. Mitt i dett viktiga ögonblick Kandidaten, som står och fånler, som en del av en kuliss, en åskådare, som av någon anledning befinner sig mitt i livets skådespel.

Jag kan se det rent krasst, vetenskapligt. Men jag väljer att tolka in ett litet mirakel.

Mord?

NoneFöreställ dig att du gör ditt arbete enligt gällande praxis. Du handskas varje dag med en rad svåra beslut. Plötsligt en dag klampar det in ett gäng uniformsklädda poliser, och mitt framför ögonen på kollegor och patienter för de iväg dig misstänkt för dråp av ett litet barn.

Nu vet jag förstås inte tillräckligt om turerna för att ha en fullständig bild av vad som skett. Min uppfattning baseras endast på medias skriverier. Men bilden jag får är denna: ett barn föds alldeles för tidigt. Livsuppehållande åtgärder vidtas. Barnet drabbas av komplikationer som bla en svår hjärnblödning - komplikationer som förvisso är djupt tragiska, men ändå kan inträffa vid så tidig födsel. Föräldrarna anmäler en läkare och en sjuksköterska till ansvarsnämnden.

Efter några månaders vårdtid fattas ett gemensamt beslut att stänga av respiratorn - en livsuppehållande åtgärd. Det står klart att barnet utan respiratorvård kommer att avlida, men barnet bedöms såpass skadat att man ändå tar detta beslut. I samband med barnets sista timmar i livet ges barnet lugnande och ångestlindrane läkemedel.

Och här kommer anmälan in. Man har bedömt att de doser morfin och tiopental som hittats i barnets kropp är dödliga, och kommer således till slutsatsen att läkaren avsiktligt haft ihjäl barnet. 

En stämning i detta skede känns för mig fullkomligt vansinnigt. Det handlar alltså om ett barn som ändå är dömt till döden. Som inte själv klarar att uppehålla en adekvat andning. Som, efter att respiratorn stängs av, påbörjar sin dödskamp. Självklart vill man som läkare i det skede göra dödskampen så lugn, fin och ångestbefriad som möjligt. De doser läkemedel som behövs för att uppnå detta ges. För att vara krass så är människan i fråga ändå döende, så lugnet är viktigare än korrekt dosering. Som jag förstått det, de gånger frågan diskuterats.

Det verkar inte vara märkligare än så. Stämningen avser inte avstängningen av respiratorn, utan mängden läkemedel. Läkaren verkar ha gjort sitt arbete som hon alltid gjort: "sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" (Hippokrates). För detta hämtas hon av polisen, anklagad för mord.

Nog förstår jag att föräldrarna har frågor. Självklart är det mycket tragik och sorg i historien. Ingen vill förlora sitt barn. 

Men alla barn födda så tidigt kan inte räddas. Någonstans måste man förstå att sjukvården gör vad den kan, men ibland segrar ändå den andra sidan. Det är få förunnat i världen att lyckas rädda så många så tidigt födda till ett såpass bra liv som vi kan. Att överleva är i detta fall dock inte en självklar rättighet, utan resultatet av att maximala resurser sätts in.

För mig är inte åtalet rättfärdigat i detta fall. En människas karriär och liv är allvarligt skadade. Åtalet andas alldeles för lite kunskap om vården och vilka beslut man tampas med. Jag hoppas bara att om jag någonsin ligger i en respirator och man beslutar sig för att stänga den, att någon vågar ge mig inte maxdos lugnande, utan den dos som faktiskt krävs för att jag ska få somna in lugnt och stilla.