kandidaten

Om livet som läkarstudent

Kandidaten goes Patient

165298-1Imorgon blir jag patient igen. Kandidaten har en hellish vecka, en sådan som får en att undra om någon däruppe jävlas med flit. Liten lätt operation imorgon, dagvård så jag kommer hem på kvällen, men ändock narkos vilket känns alldeles tillräckligt nytt och läskigt. Dagen därpå är det dags att kolla upp sitt Duracell-batteri och be till högre makter att pacemakern klarar sig ett halvår till då det absolut inte passar med byte av apparat just nu eller någonsin. Säkert fantastiskt nyttigt att vara patient ibland men inte särskilt roligt för det.

Hur kan jag bestämma vad som är bäst för en annan människa eller Kanske ett sätt att undvika bitterhet innan AT?

165298-1Satt en stund och diskuterade detta med läkeriet med en äldre, erfaren kollega. Hade ju tidigare funderat över detta med de onda ryggarna, och endokarditpaienten från i somras, och andra patienter där jag känt att jag misslyckats eller känt mig sviken av patienten som jag behandlat så länge och så intensivt.

För det är ju det det ofta handlar om. Att patienten ska göra som jag tycker är bäst. Jag har ju ändå en läng utbildning bakom mig och ett Jesuskomplex som lockat mig in ibranschen, visst vet jag vad som är bäst för andra människor.

Eller gör jag verkligen det? Bör jag verkligen känna mig besviken av att endokarditpatienten söp sig medvetslös ett dygn efter utskrivningen? Bör jag känna mig besviken när ryggpatienten kommer tillbaka? Har jag någon gång tagit mig tid att lyssna på vad patienten vill?

Nu har du hamnat i den här situationen, hur känner du inför den? Vill du göra något åt den och isåfall vad? På vilket sätt kan jag som läkare hjälpa dig i din belägenhet? Att jobba med motfrågor. Att sluta objektifiera patienten. Att inse att vad som är bäst för mig är kanske inte bäst för denne.

Detta gäller på så många plan. Diabetikern som vecka efter vecka kommer tillbaka med för högt blodsocker. Som jag ändrar insulindosen för och ger kostråd. Mannen vars handled är full av ärr från de gånger han skurit sig. Som jag ordinerar psykkonsult åt.

Kanske jag ska sluta försöka hjälpa alla. Kanske jag ska sluta ordinera behandlingar efter vad jag anser vara bäst. Kanske jag ska fråga patienten vad den anser om situationen, om den känner sig nöjd och om inte, vad vill den göra för att ändra situationen? Vad har paienten för målsättning med besöket?

Och kanske, om jag slutar att göra upp målsättningar för andra, vuxna människor utan istället i lugn och ro låter dem göra det själva (vilket de förmodligen är fullt kapabla till), kanske jag då inte behöver känna mig bitter och besviken över att patienten inte gjorde som jag sade?