kandidaten

Om livet som läkarstudent

Uppdrag Granskning

NoneSlagen till marken (eller snarare till sängen och soffan) av influensa har jag inte gjort många knop denna vecka. Har dock under barnkursen stött på en fantastisk kursledning som förstår att klinisk placering och 40 graders feber inte går ihop, och trots en viss oro från min sida för missade moment verkar detta kunna lösa sig bra. Alltså har jag lutat mig tillbaka och i mitt elände knappt orkat byta TV-kanal eller sträcka mig efter datorn, utan tittat på det som varit.

Igår blev det ´Uppdrag Granskning´. Där diskuterade man fallet ´Louise´, som avslöjades för ett par år sedan. Kortfattat handlar det om ett barn som blir utslängt av sin mamma och flyttar in hos sin far. Han har och har haft en hel del psykiatrisk problematik samtidigt med ett drogmissbruk. Louise lever i husvagn, sover ute mitt i vintern, bor i bil, blandar faderns knark åt honom, går inte i skolan och blir sexuellt utnyttjad. Enligt programmet har Socialtjänsten kontaktats ett antal gånger av polis, skola, grannar, men knappt inlett utredning då fadern inte valt ha kontakt. 

Bortsett från att vara allmänt otäckt knyter fallet an till en del vi diskuterat under barnkursen. Vi har talat kring när man ska Sos-anmäla och på vilka grunder. Läkare har som jag förstått det skyldighet att anmäla på ren misstanke om att barn far illa. Därefter tar Sos över och beslutar om utredning ska initieras. De har också möjlighet att akut omhänderta barn. Så långt är det från läkarens sida inte överdrivet komplicerat. Jag misstänker att en del friktion i läkarens roll till föräldrarna skulle kunna uppstå, även om pediatrikerna jag träffat försäkrar att det brukar gå bra.

Men vad sker då om man som läkare anser att någon är olämplig som förälder? Typfallet vi studenter diskuterat är föräldern som kommer in till akuten och luktar alkohol en tisdag förmiddag med ett sjukt barn. Om inga yttre tecken till skada ses på barnet, och detta inte heller säger något för att skydda sin förälder, när och hur går man då in som läkare? Det kan inte vara enormt ovanligt att barn far illa, och jag hoppas att jag lär mig se tecknen. Så att det inte går sex år som för Louise.

Kandidaten goes distrikt. Och neuro. Och neonatologi. Och radiologi.

NoneJösses. Barnkursen svindlar förbi i en hisnande fart. Denna vecka blir det vårdcentralen, neurologmottagningen, neonatologen, akutövningar inom neonatal HLR, och ett röntgen-seminarium. Samt det obligatoriska måndagsseminariet. På fyra dagar. Personalen och jag orkar knappt bry oss om att hälsa ordentligt på varandra, det känns meningslöst när det gäller någon som i skuggan av ett ögonblick tittar in i ens vardag. Utan större skrupler tar jag för mig av såväl kaffe som mjölk - meningen med att vara artig och fråga har alldeles försvunnit. Jag träffar ett gravt CP-skadat litet barn, och en del etiska frågeställningar väcks kring återupplivning av vid födseln livlösa barn. Men jag hinner inte mer än nudda vid dessa tankar, förrän jag ska vidare. Den kloka handledaren kommer jag knappt ihåg namnet på. Tiden för reflektion är noll. Det enda jag får med mig är det korta samtalet över den lånade personliga koppen som det står "Kerstin" på.

Konst och psykiatri

NoneKandidaten är tillbaka i matchen efter en vecka med influensa följd av en vecka som nyopererad pacemakerpatient, väl spenderade hemma i soffan. Fastnade bla för denna nyhet, något sent förstås, om en Konstfackselev som, som en del i sin slututställning, ansåg det viktigt att låtsas psyksjuk för att se vården från insidan. Tydligen uppbackad från Konstfack, som granskat de juridiska ramarna innan rollspelet iscensattes. I det hela engagerades förbipasserande, polis, vårdpersonal - och desutom tog studenten tid från patienter som var sjuka på riktigt.

Jag vet inte. Kanske jag är alldeles för gammalmodig för att förstå vad som är konst. Kanske alldeles för insyltad i sjukvården. Men jag kan verkligen inte på något sätt inse värdet av denna fars? Möjligen var studentens förkunskaper aningens passerade, kanske hon väntade sig ett Gökboet-liknande mottagande, vad vet jag? Kanske är hon nöjd med den publicitet det hela fått? Men att så respektlöst uppta samhällets begränsade resurser är ändå ganska fräckt. Dessutom får man som åskådare bilden av att studenten föraktar och förringar psykpatienterna. Kanske hon kunde simulera en app nästa gång? Bli uppskuren? För att se hur akutsjukvård fungerar?