Helt färdig. Ändå är jag uppe i ottan och kan inte överhuvudtaget sova vidare. Litet stresspåslag, kanske?Kirurgtentan med sina olika moment är över. Praktiska provet har jag redan nämnt, det skriftliga var i måndags och där kände jag väl lite att jag kan så mycket mer än vad jag fick fram på skrivningen. Tyvärr. Så hade vi munta igår. Jag fick en kolorectalare och en anestesiolog som förhörde mig, och det kändes lugnt från första stund.
På kvällen var det middag och fest tillsammans med studieledningen. Det blev riktigt lyckat - svårt att misslyckas kanske när alla vet att de klarat det skriftliga momentet. Många fina tal, mycket prisutdelningar. Och, med risk att bli sentimental såhär tidigt på morgonen kan jag inte mer än instämma: det känns sorgligt att det är slut. Det känns inte som att jag någon mer gång under utbildningen kommer att gå en lika bra kurs som den här. Jag är inte alls förvånad över att den gång på gång vinner pris för bästa kirurgkurs och att dess studenter gång på gång har bäst tentaresultat. De sätter hård press på studenterna och studenterna fixar det med glans. Och den så enkla men geniala ris- och rosutdelningen varannan vecka där vi får utnämna lärare som varit särskilt duktiga: de bästa vinner biobiljetter och listorna på samtliga som fått rosor mailas ut till alla på kliniken. Klart man blir lite mer undervisningorienterad då! Det enda negativa jag kan komma på är att det är väldigt lite feed-back till oss studenter. Men, som sagt: det är så bra.
Men så att... Avklarad kirurgtenta innebär också att jag packar väskan och (idag!) styr färden österut. På måndag kommer det att stå "sjukhusläkare" på min namnskylt. En del av mig är alldeles livrädd, en annan del känner att det kommer nog ordna sig, det här också. Mitt mantra kommer att vara ABCDE, ABCDE, ABCDE...
Avslutar med ett litet citat, återigen av Pia Dellson:
I morgon [läs måndag] är jag doktor.
Hoppas att jag kan
mycket mera då än
jag kan i dag.