kandidaten

Om livet som läkarstudent

Tack! eller På måndag är jag doktor

165298-1Helt färdig. Ändå är jag uppe i ottan och kan inte överhuvudtaget sova vidare. Litet stresspåslag, kanske?

Kirurgtentan med sina olika moment är över. Praktiska provet har jag redan nämnt, det skriftliga var i måndags och där kände jag väl lite att jag kan så mycket mer än vad jag fick fram på skrivningen. Tyvärr. Så hade vi munta igår. Jag fick en kolorectalare och en anestesiolog som förhörde mig, och det kändes lugnt från första stund.

På kvällen var det middag och fest tillsammans med studieledningen. Det blev riktigt lyckat - svårt att misslyckas kanske när alla vet att de klarat det skriftliga momentet. Många fina tal, mycket prisutdelningar. Och, med risk att bli sentimental såhär tidigt på morgonen kan jag inte mer än instämma: det känns sorgligt att det är slut. Det känns inte som att jag någon mer gång under utbildningen kommer att gå en lika bra kurs som den här. Jag är inte alls förvånad över att den gång på gång vinner pris för bästa kirurgkurs och att dess studenter gång på gång har bäst tentaresultat. De sätter hård press på studenterna och studenterna fixar det med glans. Och den så enkla men geniala ris- och rosutdelningen varannan vecka där vi får utnämna lärare som varit särskilt duktiga: de bästa vinner biobiljetter och listorna på samtliga som fått rosor mailas ut till alla på kliniken. Klart man blir lite mer undervisningorienterad då! Det enda negativa jag kan komma på är att det är väldigt lite feed-back till oss studenter. Men, som sagt: det är så bra.

Men så att... Avklarad kirurgtenta innebär också att jag packar väskan och (idag!) styr färden österut. På måndag kommer det att stå "sjukhusläkare" på min namnskylt. En del av mig är alldeles livrädd, en annan del känner att det kommer nog ordna sig, det här också. Mitt mantra kommer att vara ABCDE, ABCDE, ABCDE...

Avslutar med ett litet citat, återigen av Pia Dellson:

I morgon [läs måndag] är jag doktor.
Hoppas att jag kan
mycket mera då än
jag kan i dag.

Bakom mina vita kläder

165298-1Ett moment av kirurgtentan avklarat! Igår fick jag utföra status, tolka röntgenbilder, genomföra konsultationer, rädda en instabil patient på akutrummet, (miss-) tolka miktionslistor, allt under den underbara kursledningens uppmuntrande tillrop.

Drygt hälften av oss var ombytta, och jag kunde inte låta bli att fundera på varför. Insåg att mycket av min läkarroll sitter i kläderna. Bakom den vita fasaden kan jag diskutera allt med mina patienter, från avföringsvanor och urinering till konstiga flytningar och erektionsproblem. Jag kan ogenerat stoppa mitt finger i alla tillgängliga kroppsöppningar. Jag ser social misär, ger tunga besked, frågar en kvinna om det kanske var hennes man som slet av henne fingret, allt i skydd av vitkläderna. Jag kliver in och ur min roll samtidigt som jag tar på och av mig sjukhuskläderna. Jag har privilegiet att kunna lämna det mesta tunga bakom mig i skydd av jeans och tröja.    

Ingen riktig anestesiolog

165298-1Det är så lätt att känna sig riktigt jäkla usel på den här utbildningen. Det räcker med att något inte är riktigt hundra i livet utanför, för att en motgång som kandis ska stjälpa en över ända. Särskilt om man inte haft någon riktig motgång under kursen än.
 
Står på en sal med min andra intubering i livet. Mina kursare verkar ha fått göra hur många som helst, själv har jag fått en halv innan min dåvarande handledare, lite för ny för att stå bakom en kandidat i detta moment, blev stressad och tog över. Sedan klarade inte hon det utan vi fick kalla in specialisten, men min självkänsla blev inte bättre för det.

Och nu lyckas jag bronkintubera patienten. Det hjälper inte att den som lyssnade borde hört att andningsljuden inte är sidlika, jag känner mig ändå som ansvarig när saturationen plötsligt sjunker. Och vill helst börja gråta. Knäckt resten av dagen, trots att jag inser att mina egna krav på mig själv i denna miljö av högpresterande supermänniskor är alldeles för hårda. Det är bara att gå hem och känna sig värdelös, för att morgonen därpå bita ihop och göra ett nytt försök.