Det var ett tag sedan jag kände någon större triumf i vardagen när det gäller medicin. Skolan flyter på utan några större överraskningar, jag slussas snabbt från en instans till en annan och inriktar mig mest av allt på att snart vara färdig. Studentlivet börjar kännas sådär roligt efter 5,5 år på knaper budget, maktlösheten inför den byråkratiska djungel som är universitetet likaså.Men. Små saker kan lysa upp i tristessen. Jag jobbade i Finland i helgen när det kom in ett litet skolboksexempel till patient. Ett litet barn som krånglat när mamma skulle ta på overallbyxorna. Mamma berättade ångestfylld hur hon hållit barnets hand och försökt trä över hängslet när det plötsligt knakade till. Sedan ville inte barnet använda armen, och mamman var förstås orolig att hon brutit något.
För en gångs skull kände jag mig alldeles säker. Det kunde inte vara något annat än en piglux (subluxation av caput radii). Jag kom till och med ihåg repositionstekniken. Efter status som i övrigt var blankt greppade jag således armen, supinerade och flekterade - och med ett litet "klonk" föll benet på plats. Sedan gick det inte många minuter förrän barnet lekte med båda armarna igen, och alla var nöjda och glada. Inte minst jag, som för första gången på länge åstadkom något handgripligt. Som gjorde en liten skillnad. Som ändå fått med mig något litet. Trots allt.
Så bra! Samma drabbade en av döttrarna när hon var 1,5-2 år, fast genom att hon trillade på golvet när hon lekte. Tyvärr fattade inte vi föräldrar lika snabbt så stackarn fick ha det så hela natten (fast hon sov en del). Dr Patel på Nairobi hospital fixade det, och ungen mindes sedan endast att hon fått ett tuggummi av doktorn när det var klart. Vad delar barnläkarna ut i Norden? Bokmärken med Bamse?