kandidaten

Om livet som läkarstudent

ABCDE

None

Du har läst om det ungefär tio miljoner gånger. Du har repeterat ditt HUSK MIDAS (minnesramsa för oklar medvetslöshet) tills du skulle kunna rabbla det i sömnen. Du har agerat i ett antal rollspel där du i ena stunden är den akut medvetslöse patienten och i nästa läkaren som ska leda arbetet. Du har förberett dig på alla tänkbara sätt.


Ändå blir du tagen på sängen när den förste akuta oklara medvetslösheten hittar till ditt akutrum lagom till att alla läkare gått hem. Du ringer in både anestesi och medicinbakjour i samma sekund du ser patienten, här vill du inte stå själv. Med spelat lugn går du fram till ambulanspersonalen för en rapport. De erfarna skötarna kastar sig över patienten, kopplar upp, sätter syrgas och dropp. I dörröppningen samlas 4-5 ambulansskötare för att följa situationen. I myllret av människor går du i din ovana roll som ansvarig för situationen och arbetsledare fram till patienten. Du har redan noterat att han andas själv om än syresätter sig dåligt, hjärtat slår om än med alldeles för många ventrikulära extraslag. Du tackar alla högre makter för att hemodynamiken är stabil. Kommer till och med ihåg att använda stetoskopet. Du ropar, skakar och smärtstimulerar och får en liten ryckning i ögonlocken som svar. Testar nackstelhet och Babinski. Du ordinerar prover och tar en blodgas, någon svarar på dina böner och inför alla människor kommer artärblodet friskt på första försöket.


Bakjourerna kommer in lagom till att du konstaterat patienten relativt stabil och börjat fundera på antibiotikaval. I vanl ordning ger de snabbt lite order innan de lika hastigt försvinner igen. På vägen ut säger de över axeln åt dig att ringa om en HLR-situation skulle uppstå. No shit. Du blir ensam kvar och ordinerar behandling efter vad du diskuterat med jouren. När behandling är påbörjad och du inte kan göra så mycket mer, går du till ditt rum för att dokumentera. Där känner du för första gången av adrenalinet som rusat runt i kroppen, och sjunker plötligt kraftlös ner i soffan. Du tänker genom ditt arbete och vad du missade i den akuta situationen, och kan inte hoppas på annat än att det kommer fler. Det är verkligen en situation som kräver övning och erfarenhet, och en helt annan sak i verkligheten än på låtsas.

Journatt

None

Man är sällan sitt klokaste jag en lördagsmorgon klockan fyra efter en timmes sömn när jourtelefonen ringer sin förhatliga signal. Man ligger i joursängen bland de tveksamt rena lakanen i samma kläder man använt i närmare ett dygn, med håret på ända och ansiktet glänsande av smuts och svett. Man luktar lätt surt. Mascaran har bytt läge till någonstans halvvägs ner på kinden och ögonen har svårt att vänja sig vid korridorens starka lysrörssken. Lätt yr stapplar man ner mot akuten för att ta emot nästa patient, som enl rapporten i telefon har urinvägsbesvär. Man förbannar världen i största allmänhet för att människor med urinvägsinfektion söker akuten klockan fyra en morgon, för att ingen tänkt på att ta en enkel urinsticka innan de väcker en, för att labbet är stängt på natten och helst inte ska väckas.


Man plockar upp sitt välanvända anteckningsblock och börjar ta sin anamnes. Efter ungefär fem minuter börjar man vakna såpass att man inser att man inte har en aning om vad människan framför en har sagt, och samtidigt som man kväver en gäspning ber man henne börja om. Efter anamnes och status vill man mest skicka hem patienten för att man inte orkar ta ställning till bäddavdelningens platsproblem just nu.


Det sägs att läkare efter en jour har ett IQ nedåt 70, vilket lär klassas som lätt efterbliven. Jag känner mig nog mindre funktionell än så när jag stapplar tillbaka till jourrummet för ytterligare någon timmes sömn.

Fiskekroken

None

Öppet brev till lilla kirurgin-författare angående sommarklassikern metkroken i fingret. Som i mitt fall var ett helt drag och kom kring midnatt. Alltid när jag hört om fallet beskrivs det som mycket enkelt: fiskekroken är alltid stucken genom fingret så att hullingen sticker ut på andra sidan och det bara är för den klipske akutläkaren att knipsa av under hullingen och dra ut.


Nåväl. I verkligheten kommer kroken tydligen sällan stucken genom fingret, och ofta har patienten redan försökt dra allt han har med resultatet att kroken bara mosat sig djupare in i fingrets mjukdelar. Ofta har man också en bakjour som med största sannolikhet hade blivit skogstokig om man ringt om en fånig sak som en fiskekrok utan att ha försökt först. Således lägger man säkert sin ledningsanestesi efter att förstås ha kontrollerat sensorik, motorik och distalstatus. Man kommer också ihåg att desinficera innan till skillnad mot på den uppblåste gummihandsken på praktiska provet som kom tillbaka med en infektion.


När bedövningen tagit är det mest att lirka och dra för allt man är värd. Med lite tur lyckas man till slut rikta om krokspetsen under huden så att den är möjlig att trycka ut. Och efter dessa svettiga minuter är det bara att knipsa av, dra ut och komma ihåg att fråga om stelkrampsvaccin. Som den klipske akutläkare man är.