kandidaten

Om livet som läkarstudent

Bitter verklighet

165298-1Ibland blir man lite ledsen. Som när patienten man vårdat i en månad med intravenös antibiotika för sin allvarliga infektion, hittas mindre än ett dygn senare, efter att ha druckit sig medvetslös. Eller när patienten med "nedsatt allmäntillstånd", i övre medelåldern, vägrar vård för sitt alkoholmissbruk och tar vägen förbi systemet på vägen hem, trots familjens vädjan och leverns varningar.

Och i andra änden sitter vi och tar emot patienten gång efter gång, lägger ned kraft och energi på en tillfällig förbättring, försöker göra slutet så lätt som möjligt.

Djupt ned i stresskonen

165298-1Det här Finlandsäventyret har visat sig vara lite Vilda Västern; 24-timmarsjourer för stackars E. och jag som ensam läkare (?) på avdelningen ett par dagar då sjukfrånvaro ledde till viss läkarbrist.

Var aningens irriterad över detta igår då jag arbetade som en häst för en futtig amanuenslön, djupt nede i stresskonen med fyra patienter som skulle skrivas hem med diverse recept och intyg, och fyra som kom in. Min sista intagning vid halv fyra hade också en snabb, oregelbunden hjärtfrekvens, och när jag tog ett EKG på det visade det sig att han hade ett förmaksflimmer. Lustigt nog var jouren, som var E., enda kvarvarande läkaren på sjukhuset, så tillsammans handlade vi patienten.

När jag skulle lägga mig på kvällen kunde jag inte sluta fundera över mina patienter, att jag missat andra saker på intagning eller skrivit fel recept eller... Skrattade lite cyniskt åt mig själv för ett halvår sedan, då jag nervöst konstaterade att ingen läste genom min epikris. Här läste ingen genom något alls, jag samlade alla recept och intyg jag skrivit på hög, så kom en av läkarna och satte sitt namn under alla utan så mycket som en blick på texten.

Jag har ändå lärt mig oerhört mycket under dessa veckor, och är så glad att jag kom hit. Känner mig också betydligt mer förberedd för ett eventuellt vik nästa sommar, längtar i själva verket efter att få arbeta som läkare på riktigt, få gå egna jourer.

Tittade till stackars E. på expeditionen innan jobbet imorse, där han satt med håret på ända, rödsprängda ögon och slokande axlar. Han hade fått sova ca 2 timmar under natten, och en riktigt instabil patient hade hittat till akuten.

På något sätt är det ändå tröstande att vara tillsammans med en annan medicinare, vi kan ventilera mycket med varandra och gör det också. Visst, det kanske inte är det mest romantiska i en utomståendes ögon att sitta och gå genom fall som lämnat tankar och känslor, men nog så värdefullt för oss att ha en annan som förstår. Som förstår ångesten, rädslan, känslan av att inte räcka till, stressen - men också glädjen i arbetet, segerkänslan när man hittat vad som varit fel, känslan av att trycka på defibrillatorknappen.

Läkare?

165298-1Idag var det bråda dagar. En av läkarna på medicinsidan var sjuk, så plötsligt var vi bara en läkare och jag på båda medicinavdelningarna. I vanlig god ordning kom det in en infarkt (börjar känna mig ganska luttrad vid det här laget), och plötsligt sitter "min" läkare med i ambulansen till Centralsjukhuset. Vilket innebar att jag var ensam på avdelningen. You can call me the doctor.