kandidaten

Om livet som läkarstudent

Första dagen på kliniken

165298-1 Sitter uppkrupen i vår nya säng, det enda färdiga lilla hörnet av lägenheten som förhoppningsvis snart kommer att vara nyrenoverad och fräsch men nu mest påminner om en byggarbetsplats, och funderar över livet. Hur man ibland har mindre men oftast mer att göra och livet springer förbi utan att man riktigt hinner med.

Om någon var förbi sjukhuset idag kanske ni stötte på ett par extremt förvirrade och vimsiga kandidater i sällskap av en relativt förvirrad nyutexaminerad underläkare. Det var nämligen vår första dag på kliniken. Plötsligt totalt osäkra på vår roll på denna arbetsplats slussades vi runt i någon timme under en liten introduktion av avdelningen för att sedan kastas in i morgonronden. Här satt vi ett tag och försökte hämta andan och komma med i diskussionen vilket inte var det allra lättaste när man inte var alldeles med på vad som diskuterades.

På eftermiddagen fick vi helt plötsligt en remiss i handen och en uppgift att skriva in en patient. Förvirringen var mer än total. Den började i nivå med "var hittar vi patienten" och fortsatte någonstans till "är det verkligen bara min undersökning som gäller?" Efter en anamnes som tog en halvtimme, en undersökning som tog minst lika länge och en journalskrivning (det var verkligen min journal som gällde, dock ögnade vår handledare lite snabbt genom den) som tog det dubbla, avslutade vi med att avvärja att själva ta en blodgas utan att ens ha sett en, och presenterade vår patient på eftermiddagsronden. Klockan kvart i fem stapplade vi ganska möra ut från sjukhuset. Då hade vi varit där i åtta och en halv timme.

Mina tankar efter den här första dagen är lite oklara. Det kommer att bli långa dagar den här terminen. Ska man orka plugga på kvällen när man spenderat en hel arbetsdag på sjukhuset? När ska man träffa sina vänner, träna och jobba extra?

Tydligen ska jag spendera de här dagarna med att göra läkarjobb, vilket just nu känns ganska förvirrande. Jag undrar lite hur lång tid det tar att känna sig som nästan-doktor? Så många andra har ju klarat detta innan mig, så då borde det väl gå bra för mig också? Är alla lika förvirrade i början?

Kick-off och läkare som gråter

165298-1 Är precis hemkommen efter ett par dygn till havs. Vår klass bjöds på kick-off-kryssning med studieledningen för medicinkursen, ett initiativ som jag nästan trodde skulle vara utrotat efter all diskussion om mutor etc. Dock var det inga läkemedelsföretag inblandade, obs obs.

Vi hade också (dagtid) ett mycket seriöst program. Så fort vi kom ombord färjan bjöds vi på kaffe och presentation av kurs och kursledning. Kvällarna upptogs av middag och mingel, ffa uppskattade vi karaokebaren på övre däck. Igår hade vi så föreläsningar hela dagen. Dessa var mycket seriösa och välpresenterade, och för den som tror att kryssningen innebar mycket lek och lite arbete kan jag avslöja att vi pratade om korrelationen mellan hjärt- och njursvikt, och betydelsen av Cystatin C som ny markör för njursvikt, vi pratade om biventricular pacing therapy vid osynkron kammaraktivitet, om betydelsen av fysisk aktivitet vid diabetes etc. Synd bara att jag inte var mitt piggaste jag efter nattens äventyr på dansgolvet.

På kvällen hade vi seminarier om hur det är att vara kandidat och doktor. Dessa var mycket givande. Vi fick lufta våra farhågor, förväntningar och frågor. En fråga vi diskuterade mycket är vilken vår roll som kandidat är? Att vi nu kommer ut på en arbetsplats, ska hitta vår plats i arbetsteamet och aktivt själva söka kunskap, istället för som tidigare två och ett halvt år få den serverad på silverfat. Det har talats mycket om det egna initiativet, men det här med att ständigt vara aktiv och visa framfötterna är kanske inte alltid lätt för alla. Det känns ju som att det finns en viss risk att de som inte är så talföra och framåt går miste om tillfällen som andra får. Men så är det ju i livet, är det kanske bara att vänja sig?

Vi kom också in på att den här kursen är den stora skiljelinjen mellan fas ett och fas två i utbildningen, att vi efter den kommer att känna oss som nästan-läkare. Jag längtar! Jag har velat ut på kliniken ett bra tag nu, det känns verkligen jätteroligt och spännande! Ska också få ta tag i min nålrädsla direkt, då jag kommer att gå fyra veckor på lunga och inte göra annat än ta blodgaser. Som sagt, utmaningar är till för att övervinnas!

Sammanfattningsvis var denna lilla resa en väldigt positiv upplevelse med många skratt och knasiga foton, samtidigt som den gav oss lite mer att stå på inför nästa veckas avdelningspremiär. Det var också roligt att lära känna några av lärarna i en annan miljö, så att vi har någon vi vågar fråga och tala med om det är något som bekymrar oss. Tack för en väl genomförd resa och för att ni gav lite av er dyrbara fritid till oss!


***
Många kommentarer och en liten diskussion kring huruvida läkare får gråta eller ej, vad roligt att ni nappar! Det är, som sagt, ett citat ur Pia Dellsons bok 'Klinisk blick', och ett talande sådant. Precis som ni skriver är det ofta så att den läkare som gråter åker på att stötta och lugna sin omgivning som tror att hon förlorat vettet som visar sig mänsklig. Istället är det kanske hon som behöver stöd? Ett typexempel på superhjältesyndromet, och väldigt tänkvärt.

Eller blir det som för en god vän till mig, för vem döden på avdelningen börjar te sig som vardag efter två kliniska terminer, men att plötsligt se någon börja spontanandas på 'Livräddarna' (som jag för övrigt missat varje avsnitt av) blir något av en chock?

***
Hört på färjan: "Vadå, är du läkarstudent alltså? Du måste vara så sjukt smart!"
-Jodå, så att eehh...

Boktips

165298-1 "Får doktorer bara gråta på toaletten?"
I sin bok "Klinisk blick - Reflexioner kring läkekonsten" skriver Pia Dellson om sin väg genom läkarutbildningen. Hon presenterar en mycket träffande samling knivskarpa betraktelser, som både rör och upprör. Boken är läsvärd för alla som studerar läkekonsten, men också för andra intresserade. Jag vill inte säga så mycket mer, utan hoppas att du läser den.