kandidaten

Om livet som läkarstudent

Ångest II

None

Det går inte att slappna av. Så fort man släpper lite på uppmärksamheten blir man bryskt påmind om att skärpa till sig.


Man kan tex ha en patient som söker för hjärtklappning vilken han brukar kupera med nitro. Man skämtar lite med skötarna om denna inte helt optimala variant. Man fastnar vid patientens grava aortastenos och hur han egenväldigt låter bli vissa av sina läkemedel och lite godtyckligt tar andra när det passar. Patienten mår också bra, och har inga smärtor. Han vill helst optimera sin medicinering och gå hem.


Man har ändå lärt sig, man tar hjärtenzymer och diskuterar med bakjouren. Man är helt bortfintad i diskussioner kring mediciner och operationer som patienten uteblivit från. Och eftersom man själv är lurad så är det inte svårt att finta bort bakjouren heller.


Tills man sitter och dikterar kring patienten och för första gången studerar hans EKG närmare. Man ser till sin fasa tydliga nytillkomna ischemiska förändringar på EKG:t. Man brottas en del med sitt samvete tills man med en suck inser att det självklart är bäst att bikta sig för sin överläkare. Som fortfarande tycker att man överdriver något när man vill ta in patienten igen för nya hjärtenzymer och EKG, men ändå går och talar närmare med patienten när denna något förundrad kommer tillbaka.


Det framkommer då att det bakom det egensinniga skalet döljer sig en mycket rädd liten person, som väl vet att han borde söka hjälp men samtidigt är alldeles för rädd för den närliggande operationen för att säga hela sanningen till sjukhusläkaren på akuten. Det visar sig att han inte alls tar nitro för att kupera tachykardier, utan snarare mot sina svåra bröstsmärtor som gör att han inte kan sova. Inte heller kan han gå mer än 50m innan det börjar smärta svårt i bröstet. Behöver han gå längre än 200m tar han bilen för att undvika smärtor. Han har således en tydlig instabil angina.


Och man går hem med ont i magen och sömnproblem. Man inser att det är en enorm tur att man hara för vana att vid diktering noga studera EKG. Och att man ändå lyckas svälja sin skam och ringa när man gjort bort sig. Hade ju varit hemskt tråkigt om patienten kom tillbaka och dog i massiv hjärtinfarkt i kombination med svår aortastenos pga att man själv slarvat med att titta på EKG.

Första jouren

NoneFörsta jouren någonsin. Sällan känt mig så stolt!

I Finland är det numer förbjudet för en fjärde-årsstudent att vara ensam på sjukhuset och joura över natten. Dock har man här och säkert på flera andra små ställen i landet kommit på fiffiga sätt att ta sig runt problemet. Det heter enligt lagen att man ska ha någon som övervakar ens arbete. I parktiken har vi VC-jouren till klockan 22.00, vilken vi dock blivit starkt avrådda från att kalla på då denna är mer än tillräckligt upptagen med sina egna patienter. Kl 22.00 kommer sedan en färdig läkare för att sova på huset, vilken vi dock blivit avrådda från att väcka då det ändå är bättre att ringa respektive bakjour.  Sammantaget är det då ingen större skillnad jämfört med tidigare år, man känner sig lik förbaskat ganska ensam och rädd när man går på sitt 24-timmarspass som ensam akutläkare för alla specialiteter.

Då undrar ni förstås vad som händer när det kommer in någon som hör till en kurs man inte läst? Då trodde man att tex barnläkaren skulle komma in och titta på alla patienter, istället säger han när man ringer att det verkar bra, ditt status verkar korrekt (varpå man försiktigt invänder att man freestajlat en hel del, då ingen någonsin visat ett barnstatus för en), och så bedömer han patienten över telefonen. Varpå man själv inser att just detta var upphovet till hela lagändringen, att någon som inte gått barnkursen mötte en barnpatient, helt korrekt konsulterade barnläkaren och så blev det fel ändå.

I övrigt gick det bra. Det kom inte in något urakut, som den där återupplivningen jag förberett mig på hela natten innan medan jag vände mig i sängen och gruvade mig. Det mesta kunde jag hantera, återigen ett tack till kirurgkursen som så noga fostrat mig i att handlägga kirurgpatienter. Som jag satt där utan kirurgbakjour var det tryggt att ha något litet på fötterna innan jag skickade vidare patienter till arga läkare på andra sjukhus.

Men när jag gick hem på morgonen var jag så enormt lättad. Första jouren någonsin i min karrär avklarad!

Jour

NoneFörsta jouren någonsin. Sällan känt mig så liten.