Tomt. Tyst. I lägenheten.Det är absolut hur bra som helst med de utbytesmöjligheter som erbjuds oss läkarstudenter, och visst bör man åka. Men det gör så ont, så ont att säga farväl. Och efter att desperat ha klängt mig fast vid E. under de sista dyrbara veckorna innan hans avfärd sitter jag nu ensam i lägenheten, efter en lätt chokladöverdos (ska ju frigöra endorfiner, tydligen) och gråter en skvätt.
Andra sidan världen känns just nu väldigt långt borta.