kandidaten

Känslan kan liknas vid att krypa ur sin mörka kokong och plötsligt se dagsljus igen. Eller vid att se solen efter en vecka av oktoberregn. Äntligen. Äntligen tillbaka till somatiken. Där tillstånd diagnosticeras med tydliga statusfynd och prover, tillsammans med en vägledande anamnes. Där de olika diagnoserna inte flyter ihop till ett töcken. Där det finns tydliga vårdplaner för behandling, mål för denna och uppföljning.

Där jag slipper tänka på döden varje dag och fråga människor huruvida de kanske går och funderar på att ta livet av sig. Där jag slipper sitta i ett kallt rum och vänta på att träffa nästa trasiga själ som ska bedömas efter suicidförsök. Där jag slipper ha ont i magen över att behöva gå till skolan. Där jag får en glimt av organisation och struktur.

Sedan gör det inte så mycket att terminen generellt sett känns som ett försök där man testar hur långt man kan driva ett gäng högpresterande termin nior innan de bryter ihop. Där man inplanerar 50-timmars arbetsveckor på sina en-veckas-kurser, utan större möjlighet till inläsning eller bearbetning av vad man läser (vem har ansett det okej med 6 dagar öron/näsa/hals och 6 dagar ögon totalt under grundutbildningen, när dessa patientgrupper utgör majoriteten av vårdcentralspatienter, och majoriteten av oss blir distriktsläkare?!?).

Jag har ändå kommit från psyk och börjar vakna upp ur den depression jag ganska tydligt hade under den kursen. Skolan och livet börjar kännas roliga igen. Och det är ändå huvudsaken.