kandidaten

Ute råder riktig novemberstorm, mörkret är nästintill ogenomträngligt. Själv har jag köpt thaimat take-away, tänt mysbelysning och förbereder mig nu för att träda in i det vegetativa stadium som lätt följer när man går hemifrån klockan sju fredag morgon, landar på ort klockan 14.30, börjar jobba kl 15.00 och planeras för 33h arbete exkl övertid tom sön kl 20.00, för att sedan 20.20 stiga på flygbussen hem igen, och ca klockan ett på söndag morgon kunna krypa ner i sin egen säng.

Det är lite som en dröm. En liten bubbla, en helg som försvinner. En helg under vilken jag mest går runt i vitkläder väl matchade av mitt röda stetoskop, träder på mig min mest empatiska och förstående min samtidigt som jag ändå försöker vara mig själv, och förbereder mig på all sorts psykosomatik. Alternativt rusar genom korridorer med lätt panik i blicken för att någon på avdelningen håller på att drunkna i sina egna lungor, eller blöder, eller tempar. Äter alla mina måltider på huset, hinner hälsa alla tre skötarskift välkomna innan den 20min långa promenaden till den lilla lånelägenheten, där jag försöker sova lite samtidigt som jag oroligt väntar på att telefonen ska ringa och jag behövas för en ambulanstransport. Inget dagsljus tillfaller en liten jourläkare.

Samtidigt är det ju roligt. Jag trivs på det lilla sjukhuset, jag hittar i alla korridorer, jag tycker om den kamratliga stämningen på akuten. Jag stimuleras av pat i alla åldrar och med alla typer av problem, mer eller mindre akuta. Jag trivs med tempoväxlingen från psykosomatik till akut ST-höjningsinfarkt, från blindtarmsinflammation till höftfraktur. Jag gillar mina bakjourer. Den här typen av arbete är en relik från en föråldrad period, något få kommer att uppleva. Jag är nöjd att jag fick chansen.