Det är så lätt att känna sig riktigt jäkla usel på den här utbildningen. Det räcker med att något inte är riktigt hundra i livet utanför, för att en motgång som kandis ska stjälpa en över ända. Särskilt om man inte haft någon riktig motgång under kursen än.Står på en sal med min andra intubering i livet. Mina kursare verkar ha fått göra hur många som helst, själv har jag fått en halv innan min dåvarande handledare, lite för ny för att stå bakom en kandidat i detta moment, blev stressad och tog över. Sedan klarade inte hon det utan vi fick kalla in specialisten, men min självkänsla blev inte bättre för det.
Och nu lyckas jag bronkintubera patienten. Det hjälper inte att den som lyssnade borde hört att andningsljuden inte är sidlika, jag känner mig ändå som ansvarig när saturationen plötsligt sjunker. Och vill helst börja gråta. Knäckt resten av dagen, trots att jag inser att mina egna krav på mig själv i denna miljö av högpresterande supermänniskor är alldeles för hårda. Det är bara att gå hem och känna sig värdelös, för att morgonen därpå bita ihop och göra ett nytt försök.
Detta kanske både är en klen tröst och en klyscha men det är av sina misstag man lär sig. Dessutom måste man som kandis få lov att göra misstag - hur ska man annars lära sig? Det går ju dessvärre inte att vara fullärd om man inte får öva. Själv råkade jag stänka propofol över alla i opsalen (inklusive en förvånad patient...) när jag tog i lite för mycket när jag skulle spruta in det i patientens PVK. Där stod jag, en väääldigt liten och rodnad kandidat, med en halvfull propofolspruta i handen...