kandidaten

Första jouren någonsin. Sällan känt mig så stolt!

I Finland är det numer förbjudet för en fjärde-årsstudent att vara ensam på sjukhuset och joura över natten. Dock har man här och säkert på flera andra små ställen i landet kommit på fiffiga sätt att ta sig runt problemet. Det heter enligt lagen att man ska ha någon som övervakar ens arbete. I parktiken har vi VC-jouren till klockan 22.00, vilken vi dock blivit starkt avrådda från att kalla på då denna är mer än tillräckligt upptagen med sina egna patienter. Kl 22.00 kommer sedan en färdig läkare för att sova på huset, vilken vi dock blivit avrådda från att väcka då det ändå är bättre att ringa respektive bakjour.  Sammantaget är det då ingen större skillnad jämfört med tidigare år, man känner sig lik förbaskat ganska ensam och rädd när man går på sitt 24-timmarspass som ensam akutläkare för alla specialiteter.

Då undrar ni förstås vad som händer när det kommer in någon som hör till en kurs man inte läst? Då trodde man att tex barnläkaren skulle komma in och titta på alla patienter, istället säger han när man ringer att det verkar bra, ditt status verkar korrekt (varpå man försiktigt invänder att man freestajlat en hel del, då ingen någonsin visat ett barnstatus för en), och så bedömer han patienten över telefonen. Varpå man själv inser att just detta var upphovet till hela lagändringen, att någon som inte gått barnkursen mötte en barnpatient, helt korrekt konsulterade barnläkaren och så blev det fel ändå.

I övrigt gick det bra. Det kom inte in något urakut, som den där återupplivningen jag förberett mig på hela natten innan medan jag vände mig i sängen och gruvade mig. Det mesta kunde jag hantera, återigen ett tack till kirurgkursen som så noga fostrat mig i att handlägga kirurgpatienter. Som jag satt där utan kirurgbakjour var det tryggt att ha något litet på fötterna innan jag skickade vidare patienter till arga läkare på andra sjukhus.

Men när jag gick hem på morgonen var jag så enormt lättad. Första jouren någonsin i min karrär avklarad!