kandidaten

Dag 0. Så har jag då anlänt till vad som kommer att vara mitt hem de närmsta 10 veckorna. Kunde när jag körde in i staden konstatera vilka två saker som verkligen behövs i en gammal trötjänarbil som plöjer ländsvägsmil i Finlands första värmebölja: AC (hade jag inte) och adapter för kasettspelaren så att iPoden går att använda (hade jag). Inte en minut för tidigt var jag framme, redo att gå in i första bästa restaurang och be om is att hälla över hela mig. Rödflammig och svettig klev jag in på akuten för att hämta min hemnyckel, och framför datorn satt A., och såg ut precis som för ett år sedan. När jag sedan parkerade bilen framför årets lyxupplaga av bostad kom E. körande i samma gamla bil som ifjol, och med samma gamla cykel där bak, och hade ätit middag hos samma gamla farmor. När vi sedan tog en kvällspromenad för att lugna våra nerver inför första dagen genom samma gamla stad kändes det som att året som gått sedan senast aldrig varit.

Dag 1. Inte heller morgonen därpå bjöd på några större överraskningar. Lite lagom hysteriskt och stökigt på mötet hos personalsekreteraren (till er som någon ska till Finland för att arbeta, kolla upp vad som ska ordnas med Teo i god tid innan!), sjukhuschefens förvirrade välkomstceremoni, genomgången av det hopplösa journalsystemet. Vi avslutade dagen med en A-HLR-genomgång, och plötsligt insåg jag att det faktiskt kan hända, någons hjärta kan sluta slå under min övervakning, jag kan vara den första som är på plats för att leda resuskitationen. Hemska tanke och mardrömmar hela natten.

Dag 2. Helvete. Jag tittar på placeringslistan igen. Jävlar. Börjar med två veckor på akuten. Börjar ensam på akuten. Jag visste nog att jag kunde hamna där, men ifjol hade de en färdig läkare där som stöd åtminstone någon dag.

Vill kräkas när jag kommer fram till läkarexpen: jag får omedelbart jourtelefonen i handen och ett EKG framför näsan av en sköterska som undrar vad vi ska göra med den första patienten. Jag tittar på EKG:et med en dum blick, hur var det nu egentligen man tolkade dem? Förbannar mig själv för att jag glömt tolkningsboken hemma i Sverige.

Dagen fortsätter ungefär likadant. Det kommer in ett par-tre bröstsmärtor (där jag med hjälp av min överläkare ändå kan utesluta akuta koronara syndrom), en dehydrerad gastroenterit, en bronkit, en akut hypertension, en epilepsi/commotio (neurostatus, någon?!), och säkert något mer jag inte kommer ihåg just nu. Och jag inser att det jag är sämst på av allt är att de facto ta beslut. Jag har försökt träna på kirurgakuten under våren, men det blir ju mer av att kasta fram idéer, teorier och förslag till någon som säger: det låter bra, så gör vi. Nu ringer jag visserligen till min överläkare om säkert varje patient, han ställer en massa kloka frågor jag själv glömt att man ska ställa, och till syvende och sist säger han: "det låter bra, bestäm du".

När kvällsjouren kommer har det ändå gått förvånansvärt bra. Jag har hunnit med mina patienter (och sneglat avundsjukt på den överbelamrade kirurgläkarsidan) utan att ha gjort något fatalt misstag. Sköterskorna har varit fantastiskt snälla även om jag inte alls gillar hur de lite urskuldande säger mitt namn innan de presenterar ännu en patient. I slutet av dagen är det en av dem som säger att första dagen har gott riktigt bra, jag har gjort ett väldigt bra jobb.

Stolt går jag ut i mina vitkläder i solen, byter om och susar hem på min nylånade damcykel alltmedan jag tänker "jag klarade det! Jag klarade det!"