kandidaten

Så har jag fått ge mitt första tunga besked. En inte alltför munter del av läkaryrket.

Det handlade om en patient med en redan känd, vad man trodde lokaliserad, malignitet. Dock hade han upptäckt nya, skumma förändringar i scrotum, och efter att jag palperat sände jag snabbt upp honom på ultraljud. Tydligt malignitetssuspekt, sannolikt metastaser.

Patienten undrade förstås över resultatet och ville inte tala med överläkaren, då det skurit sig mellan dem. Således fick jag ta samtalet. Jag var noga med att inte uttala mig om prognoser eller dylikt, då jag har alldeles för lite kunskap i ämnet. Istället försökte jag lyssna och finnas där. Patienten blev väldigt tagen. Han berättade för mig om sitt liv, sitt äktenskap, hur mycket han hade haft att glädjas över. Han hade levt ett långt och rikt liv.

När jag efter närmare en timme kom ut ur rummet frågade en av skötarna försiktigt hur det gått. Och den unga doktorn mumlade något till svar och gick snabbt därifrån med tårar i ögonen.