Man är sällan sitt klokaste jag en lördagsmorgon klockan fyra efter en timmes sömn när jourtelefonen ringer sin förhatliga signal. Man ligger i joursängen bland de tveksamt rena lakanen i samma kläder man använt i närmare ett dygn, med håret på ända och ansiktet glänsande av smuts och svett. Man luktar lätt surt. Mascaran har bytt läge till någonstans halvvägs ner på kinden och ögonen har svårt att vänja sig vid korridorens starka lysrörssken. Lätt yr stapplar man ner mot akuten för att ta emot nästa patient, som enl rapporten i telefon har urinvägsbesvär. Man förbannar världen i största allmänhet för att människor med urinvägsinfektion söker akuten klockan fyra en morgon, för att ingen tänkt på att ta en enkel urinsticka innan de väcker en, för att labbet är stängt på natten och helst inte ska väckas.
Man plockar upp sitt välanvända anteckningsblock och börjar ta sin anamnes. Efter ungefär fem minuter börjar man vakna såpass att man inser att man inte har en aning om vad människan framför en har sagt, och samtidigt som man kväver en gäspning ber man henne börja om. Efter anamnes och status vill man mest skicka hem patienten för att man inte orkar ta ställning till bäddavdelningens platsproblem just nu.
Det sägs att läkare efter en jour har ett IQ nedåt 70, vilket lär klassas som lätt efterbliven. Jag känner mig nog mindre funktionell än så när jag stapplar tillbaka till jourrummet för ytterligare någon timmes sömn.
Det borde vara olagligt att väcka jouren för en UVI! S