kandidaten

Om livet som läkarstudent

Anhörigproblematiken

165298-1Jag har lite tappat gnistan för detta med KUA. Inför min andra och sista vecka känner jag mest att jag arbetar gratis åt landstinget, en inte alldeles inspirerande känsla.

Dessutom hamnar man som ensam "läkare" på avdelningen ibland i diskussioner man helst vill undvika. Skrev ut en patient som liksom de flesta andra hade en höftfraktur. Liksom de flesta andra hade hon diverse medicinska grundsjukdomar. Liksom de flesta andra var hon självklart orolig och bekymrad, men vi kunde resonera tillsammans kring hennes problem.

Men hennes anhöriga. Redan förra veckan blev jag utskälld på telefon för att jag inte var en "riktig" doktor. Då försökte jag ändå tänka att den anhöriga förstås var bekymrad och orolig, det är ändå alldeles naturligt. Men så träffade jag denna på avdelning.en Hon hade till sköterskan uttryckt oro för en medicinsk komplikation som man diskuterade förra veckan. Jag tänkte inför utskrivningen gå in och ge lugnande besked och information. När jag sträcker fram min hand för att hälsa tittar hon bara på mig. Jag kommer inte särskilt långt i min presentation förrän hon beordrar mig att lämna rummet. Jag försöker då fråga min patient om hon har något ytterligare på hjärtat innan hon ska åka, men hon blir genast tystad av den anhöriga.

Och inte heller här är jag någon särskilt god människa. Jag inser att det inte är mycket jag kan göra, suckar lite och går därifrån. Vare sig information eller lugnande besked fick jag fram. Jag är arg så att jag skakar. Och det tråkigaste är nästan de aversionskänslor jag får att ta hand om den rara tanten pga av hennes hemska anhöriga. Hur ska man egentligen tackla den här typen av problem? Det är säkerligen inte sista gången och jag kan förmodligen inte alltid gå därifrån.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Har nu diskuterat problemet med erfaren äldre kollega. Insett att jag direkt kände mig personligen attackerad, och gick in i försvarsposition. Istället för att tolka utfallet för vad det stod för, tex ett uttryck för egen otillräcklighet och ett dåligt samvete som man gärna provocerar någon annan för (tex den där unga kandidaten med det fåniga leendet).

Man bör väl alltid i diskussioner uttrycka sig utifrån sig själv, tex "när du säger att du inte vill ha med mig att göra, känns det som att du ger uttryck för en egen osäkerhet och en ovilja att ta del av kunskap och information". Kanske.

Det hade ju också kunnat tänkas att jag i kraft med den otroliga säkerheten jag har i min läkarroll, faktiskt hade kunnat uttrycke ett önskemål att ge lugnande besked och viktig information till patienten, och såvida denne inte står under god man eller förmyndare är det faktiskt den som är min patient och den person jag i första hand behöver tala med. Vill inte den anhöriga lyssna så kan den vara god och gå ut en stund.

Nu har jag varit med om situationen en gång, och behöver kanske inte stå lika handfallen nästa gång det händer. Erfarenhet är ändå kunskap.

2 L
skriven :

Har bara en fråga det är så här att jag går 2:a året på gymnasiet. Och funderar i framtiden kanske att plugga till läkare. Så jag undrar om du ev. vet om det går att studera till läkare om man inte har gått natur? Och sen föresten vilket gymnasieprogram gick du på?
Jätte tacksam för svar!

3 Kandidaten
skriven :

Det går självklart att studera till läkare utan en naturbakgrund, du måste dock skaffa rätt behörighet genom att komplettera de kurser du saknar på tex KOMVUX.
Jag gick IB (International Baccalaureate), en internationell studentexamen med inriktning språk och ekonomi... Hade biologin sedan Pre-IB, läste kemi under IB och har kompletterat med fysiken efteråt.
Sedan tror jat utan att veta att man tex i Norge inte har samma behörighetskrav som vi, det kan vara värt att kolla upp utomlandsstudier.
Hoppas du blev lite klokare och lycka till med yrkesvalet!

4 Maritha
skriven :

När jag möter sådana anhöriga så brukar jag ibland demonstrativt vända mig till patienten när jag pratar. Det är ju trots allt patienten vi är där för, och det är han/hon som ska känna sig nöjd och trygg. Men visst är påstridiga anhöriga ett problem i vardagen, man får väl försöka bemöta dem så gott man kan, men ha i bakhuvudet att det inte är för deras skull vi är där.

5 vik ul
skriven :

Hej. Jag är som många andra unga i läkaryrket en liten tjej (163 cm, ser ung ut). Även om jag ofta får kommentarer som " är du läkare - du ser så ung ut" eller " är den lilla flickan doktor?" som en tant sa så
brukar man vinna deras förtroende ändå så fort man börjar med anamnes/status/bedömning.
De flesta uskor och ssk är också väldigt schyssta måste jag säga. Vad jag däremot stött på vid enstaka tillfällen är kirurger och ortopeder som betett sig svinigt och hävt ur sig 1800-tals åsikter om kvinnliga läkare. Men jag brukar trösta mig med att den enda anledning måste väl vara att de innerst inne finner sin plats hotad? Eller att de innerst inne är väldigt små människor som bär runt på så mycket förakt.

En annan sak jag tänkt på är att vi tjejer är bra på att prata bakom ryggen på varann och snarare stjälpa än hjälpa varann. Vi borde ge varann spontana små uppmuntringar istället!

Tack för en intressant blogg :)

6 Kandidaten
skriven :

Du har ju så alldeles rätt!Självklart borde vi stötta varandra istället för att snacka skit (som ofta grundar sig på avundsjuka) bakom ryggen på varandra. Varför är det så att vi kvinnor är så utomordentligt skickliga på att gräva vår egen grav på det viset?