Var inne på Åsa Nilsonnes blogg och läste om läkare som mår dåligt men inte berättar detta av hänsyn till sin karriär, och kan inte låta bli att bli upprörd och ventilera det här. Självklart drabbar sjukdom och lidande läkare i samma utsträckning som det övriga samhället - att anta något annat vore absurt. Ändå är detta en inställning många verkar dela.
Tyvärr börjar det inom den egna kåren. Och ja, det börjar redan under studietiden. Sjukdom är överhuvudtaget inte accepterat, oavsett om du åker in för en brusten app (blindtarm), upptäcker att du har en extra ledningsbana i hjärtat under ett övningsmoment, behöver besöka läkaren för att kontrollera din pacemaker - så uppfattas inte detta som en giltig ursäkt att missa ett enda undervisningsmoment eller för att få stöd och hjälp i en ny stuation som patient. Istället beläggs du med den ena "straffuppgiften" på den andra. Detta kommer framförallt från kursledning, handledare, amanuenser. Kanske måste vi börja med att i våra egna led acceptera att människor kan må dåligt innan vi kräver att samhället ska göra det?
Hur många gånger under läkarutbildningen har man inte fått höra orden: "ni som är unga och friska.."?