Lite blek, stödd på sin frus arm, gick han hem. Och jag var löjligt nöjd. Och så glad för hans skull.Jag mötte honom för första gången då han kom in pga andnöd och tryck över bröstet, min första vecka i Finland. Vi konstaterade instabil angina, han åkte på angio, eftervårdades hos oss, åkte på bypass, kom på eftervård igen. Jag skrev in honom, upptäckte hans ostadiga puls som (efter diverse expertkonsultationer) visade sig vara ett fladder. Han blev sämre, inkompenserad, och vi trodde ett tag att han var förlorad.
Men till slut, min sista vecka på det lilla finska sjukhuset, fick han gå hem. Med mycket att tänka på, förstås, och säkert en del nya perspektiv på livet.
Och kvar stod personalen och fånlog.