kandidaten

Rummet är litet och fullbelamrat med utrustning. Luftkonditioneringen har två lägen, av eller på. Längs ena väggen står en garderob och ett skåp som måste manövreras ut i korridoren för att kunna fyllas på med nödvändig arsenal av förband, kompresser, katetrar, etc. I en säng ligger en patient som ömsom skäller och svär över sin sköterska, ömsom bedyrar sin kärlek till henne. I ena sekunden är han på väg ur sängen med andningshjälpen hängandes efter sig, i andra ligger han lugnt på rygg i fotändan med händerna knäppta över bröstet, benen dinglandes över gaveln och blicken fäst mot taket i det han mumlande filosofierar över livet. Mellan sängar och apparatur kryssar röntgensköterskan med sin giraffmönstrade koloss till utrustning och trycker av en bild innan man ens hunnit tänka tanken att kasta sig ut ur rummet. I andra sängen ligger en patient som vi inom ett par timmar bäddat åt, startat diverse mediciner och nutrition, lagt en ryggmärgsbedövning och tappat pleuravätska på båda sidor. Och mitt i kaoset står vi till slut och bara skrattar.