Föreställ dig att du gör ditt arbete enligt gällande praxis. Du handskas varje dag med en rad svåra beslut. Plötsligt en dag klampar det in ett gäng uniformsklädda poliser, och mitt framför ögonen på kollegor och patienter för de iväg dig misstänkt för dråp av ett litet barn.Nu vet jag förstås inte tillräckligt om turerna för att ha en fullständig bild av vad som skett. Min uppfattning baseras endast på medias skriverier. Men bilden jag får är denna: ett barn föds alldeles för tidigt. Livsuppehållande åtgärder vidtas. Barnet drabbas av komplikationer som bla en svår hjärnblödning - komplikationer som förvisso är djupt tragiska, men ändå kan inträffa vid så tidig födsel. Föräldrarna anmäler en läkare och en sjuksköterska till ansvarsnämnden.
Efter några månaders vårdtid fattas ett gemensamt beslut att stänga av respiratorn - en livsuppehållande åtgärd. Det står klart att barnet utan respiratorvård kommer att avlida, men barnet bedöms såpass skadat att man ändå tar detta beslut. I samband med barnets sista timmar i livet ges barnet lugnande och ångestlindrane läkemedel.
Och här kommer anmälan in. Man har bedömt att de doser morfin och tiopental som hittats i barnets kropp är dödliga, och kommer således till slutsatsen att läkaren avsiktligt haft ihjäl barnet.
En stämning i detta skede känns för mig fullkomligt vansinnigt. Det handlar alltså om ett barn som ändå är dömt till döden. Som inte själv klarar att uppehålla en adekvat andning. Som, efter att respiratorn stängs av, påbörjar sin dödskamp. Självklart vill man som läkare i det skede göra dödskampen så lugn, fin och ångestbefriad som möjligt. De doser läkemedel som behövs för att uppnå detta ges. För att vara krass så är människan i fråga ändå döende, så lugnet är viktigare än korrekt dosering. Som jag förstått det, de gånger frågan diskuterats.
Det verkar inte vara märkligare än så. Stämningen avser inte avstängningen av respiratorn, utan mängden läkemedel. Läkaren verkar ha gjort sitt arbete som hon alltid gjort: "sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" (Hippokrates). För detta hämtas hon av polisen, anklagad för mord.
Nog förstår jag att föräldrarna har frågor. Självklart är det mycket tragik och sorg i historien. Ingen vill förlora sitt barn.
Men alla barn födda så tidigt kan inte räddas. Någonstans måste man förstå att sjukvården gör vad den kan, men ibland segrar ändå den andra sidan. Det är få förunnat i världen att lyckas rädda så många så tidigt födda till ett såpass bra liv som vi kan. Att överleva är i detta fall dock inte en självklar rättighet, utan resultatet av att maximala resurser sätts in.
För mig är inte åtalet rättfärdigat i detta fall. En människas karriär och liv är allvarligt skadade. Åtalet andas alldeles för lite kunskap om vården och vilka beslut man tampas med. Jag hoppas bara att om jag någonsin ligger i en respirator och man beslutar sig för att stänga den, att någon vågar ge mig inte maxdos lugnande, utan den dos som faktiskt krävs för att jag ska få somna in lugnt och stilla.