kandidaten

Om livet som läkarstudent

Patientgnäll

NoneÅrets nyårslöfte måste bli att sluta vara gnäll-Kandidaten. Att sluta ställa till bråk överallt. Att försöka se över otillräckligheterna i systemet, bita ihop och på sin höjd småmuttra lite tyst för mig själv.

Snart.

Först måste patientrollen avklaras. Den närmar sig med stora kliv, och Kandidaten låtsas tuff, känner sig till och med ganska tuff. Litet ingrepp med få risker. Samtidigt känner sig den lilla Kandidaten åter en aning frustrerad. Över svårigheten att få tag på sin doktor och be honom tala om vilken dosa man planerar att byta till. Över svårigheten att få diskutera kring valet, vad som inte fungerar nu, om en annorlunda dosa kunde göra vardagen bättre. Men svaret från sköterskorna blir att det får jag ta på inskrivningen. Inskrivningen - för en dagkirurgisk åtgärd. Med största sannolikhet träffar jag då en kandidatkompis som extraknäcker, eller i bästa fall en underläkarkompis. Min doktor träffar jag för första gången någonsin på operationsbordet. Suboptimal planering för en vettig diskussion.

Jag kan inte låta bli att undra. Gnälligt. Om jag inte vore kandidat. Om jag inte vore påläst, visste på ett ungefär vad jag behöver, vad som bör diskuteras och med vem. Om jag inte tvingade doktorn att ringa mig. Om jag vore en alldeles genomsnittlig pacemakerpatient, vilket läkarmöte skulle jag få då? Skulle jag fått något alls? Är det så vården ser ut från den andra sidan?