Så har sista dagen kommit. Det är med visst saknad jag tar farväl av det lilla sjukhuset för den här gången. Väggarna har sett mycket av mitt blod, svett och tårar, men också mycket skratt, arbetsgemenskap och stolthet. Mycket har inte fungerat; feedback som begrepp existerar inte, överläkare som inte orkar, övertid så ambulanssirenerna tjuter om det. Samtidigt har jag här träffat några av de bästa läkarna jag träffat i mitt liv, så kunniga, charmiga och empatiska att jag skulle vilja trycka upp dem på en idolplansch och ta med mig var jag går, för att minnas vilken typ av doktor jag vill bli.
Mycket eget ansvar, emottaget med skräckblandad förtjusning. En del ångest, en del stolthet. En del okunskap som balanseras av viljan och tvånget att lära. En betydlig skjuts framåt när det gäller att känna sig bekväm i sin yrkesroll. Även om jag fortfarande rodnar inombords när patienter frågar mig om jag är läkare och jag svarar "ja" och inombords lägger till "om ett tag...".
Med viss risk att bli kolakletig i min nostalgi kan jag inte annat än konstatera att första vikariatet har en särskild plats i ens hjärta. Att jag aldrig ska glömma skräcken inför första jouren och alltid ställa upp för framtida adepter lika fint som min bakjour gjorde den gången. Att jag alltid kommer att känna ett stänk av saknad när jag tänker tillbaka på de vackra gula murarna på gamla sjukhuset, och timmarna jag spenderat vid dem. När jag tömmer mitt skåp på sista uppsättningen vitkläder och stänger den skrangliga dörren för sista gången, är det en liten bit av mig som blir kvar.