Vad glad man blir. Plötsligt dyker det upp ett mail i inkorgen med erbjudande om underläkarjobb på hemmaplan. Efter mycket funderingar tackar jag nej. Då kan man ju undra om detta är ett utslag för mitt vanliga, lätt rabiata, förhållande till mina rättigheter, eller om jag till slut tippat över gränsen och blivit spritt språngande galen. Med inslag av övermod.Historien börjar som följer. Undertecknad söker ett arbete som "förstärkningsjour" på en akutmottagning i staden. Ett arbete som är tillgängligt efter att man gått termin 9 och får vikariera som underläkare. Jag lyckas också, som sagt, att faktiskt få ett jobberbjudande, med PM bifogat om arbetets art etc. Detta PM börjar med orden: "Du arbetar på eget läkaransvar och står själv för konsekvenserna av ditt handläggande." Därefter kan man scrolla ner lite i arbetsbeskrivning till lönedelen. Där erbjuds 18.200kr/mån, vilket blir ca 107kr timmen (räknat på 170h/mån), samt OB-tillägg 41kr/h. Detta att jämföra med en kursare som arbetar som servitris och tjänar 110kr/h (18.700/mån) samt samma OB. Eller flera andra kursare som arbetar som undersköterskor och tjänar 19.000kr/mån samt samma OB. Dvs det man har gjort är att erbjuda mig ett arbete som underläkare (enl arbetsbeskrivning), men tagit bort avtalsmässig underläkarlön med jourkomp för att istället erbjuda någon form av studentlön, trots att arbetet tydligt är en inskolning till ett självständigt underläkarjobb på akuten.
Jag förstår ju att detta är ett utslag av de gamla hederliga marknadskrafterna utbud och efterfrågan. Att det finns kollegor till mig som är så desperata efter arbete i hemmatrakten att de tar varje chans att få in en fot på sjukhuset. Och jag förstår ju att arbetsgivaren därför lugnt kan svara att löneförhandling inte är aktuellt, att man behöver besked, att det finns många andra som vill åt detta arbete.
Men någonstans kan jag inte acceptera detta. Jag kan inte acceptera att få sämre lön än servitriser och undersköterskor (med all respekt för er!) för det ansvar jag bär och den utbildning jag har. Ett ansvar där det är jag personligen som åker dit om det händer något. Om jag som oerfaren ung doktor missar något. Eller behandlar fel.
Så jag gör det jag kan. Det jag känner att jag måste. Jag låter marknaden styra. Jag tackar nej och minskar därmed tillgången på arbetskraft med en enhet. En student. En underläkare. Kanske fler vågar följa mitt exempel småningom. Så att lönen till slut motsvarar ansvaret. Under tiden kan jag rekommendera arbete som servitris. Eller i butik. Eller som uska om du nu nödvändigt måste vara på sjukhus. Så tjänar du mer.