
Gick traumajour i helgen. Hård och förhärdad kommer jag på mig själv med att hoppas på olyckor, helst instabila patienter, för att se traumateamet arbeta. Vår och lönehelg som det är blir jag inte besviken, imponerad tittar jag på medan de lugnt och rutinerat arbetar och undrar om jag någonsin kommer att kunna vara lika behärskad och trygg oavsett vad som kommer in. Ger min handledare ett nästan förälskat ögonkast när han kallar fram mig för att mitt i allt palpera buken på en misstänkt inre blödning så att jag ska veta hur det känns. Stannar frivilligt till över ett på natten, och avslutar med att assistera vid en appendektomi, och otippat få beröm för detta. Av en kolorektalare förstås.