Jag har lite tappat gnistan för detta med KUA. Inför min andra och sista vecka känner jag mest att jag arbetar gratis åt landstinget, en inte alldeles inspirerande känsla.Dessutom hamnar man som ensam "läkare" på avdelningen ibland i diskussioner man helst vill undvika. Skrev ut en patient som liksom de flesta andra hade en höftfraktur. Liksom de flesta andra hade hon diverse medicinska grundsjukdomar. Liksom de flesta andra var hon självklart orolig och bekymrad, men vi kunde resonera tillsammans kring hennes problem.
Men hennes anhöriga. Redan förra veckan blev jag utskälld på telefon för att jag inte var en "riktig" doktor. Då försökte jag ändå tänka att den anhöriga förstås var bekymrad och orolig, det är ändå alldeles naturligt. Men så träffade jag denna på avdelning.en Hon hade till sköterskan uttryckt oro för en medicinsk komplikation som man diskuterade förra veckan. Jag tänkte inför utskrivningen gå in och ge lugnande besked och information. När jag sträcker fram min hand för att hälsa tittar hon bara på mig. Jag kommer inte särskilt långt i min presentation förrän hon beordrar mig att lämna rummet. Jag försöker då fråga min patient om hon har något ytterligare på hjärtat innan hon ska åka, men hon blir genast tystad av den anhöriga.
Och inte heller här är jag någon särskilt god människa. Jag inser att det inte är mycket jag kan göra, suckar lite och går därifrån. Vare sig information eller lugnande besked fick jag fram. Jag är arg så att jag skakar. Och det tråkigaste är nästan de aversionskänslor jag får att ta hand om den rara tanten pga av hennes hemska anhöriga. Hur ska man egentligen tackla den här typen av problem? Det är säkerligen inte sista gången och jag kan förmodligen inte alltid gå därifrån.