...då det är dags att sätta sig med jobbansökningar igen. Och helt plötsligt infinner sig en hittills okänd känsla bland kursarna: konkurrens. Fram till nu har vi inte en enda gång ställts mot varandra; vi lottas till olika sjukhus, vi har endast betyget G och IG. Och nu söker vi plötsligt arbete på ganska liknande premisser.Stämningen i kursen har också påverkats en del: vissa är fantastiskt öppna med sina sommarjobbsproblem, och det kan vara det enda vi pratar om över lunchen, medan andra är alldeles tyst. Om man frågar dem hur de tänker får man ofta svaret att de inte tänkt alls än. Eller hur... Hur kan man inte fundera sig sönder och samman över första läkarjobbet? Och vad hjälper det att vara tyst? Det är bara att titta på kartan så ser man vilka städer som erbjuds, som en kompis uttryckte sig igår.
Själv har jag en ganska klar bild över vad jag vill. Livskrisen har löst sig för E., han har fått AT i sin hemstad en bit norrut. Och jag känner att jag gärna skulle följa med. I andra hand tänkte jag sälja mig dyrt till bäst betalande bemanningsföretag i Finland.
Vad gäller svenska jobb är jag lite kluven till ev fördelar med årets läkarjobb på mitt CV. Antingen ser man det som något framåtsträvande och modigt. Eller så anser man mig (säkert till viss del berättigat) vara fullkomligt idiotiskt ansvarslös som utsätter patienter för en klåpare som mig. Svaret ligger väl i betraktarens öga.