Första dagen på avdelningen. Hysterisk.Sjukhuset är ganska underbemannat på sommaren. Läkaren på min sida, invärtesmedicin exklusive lunga, har studerat fyra år. Sedan är det jag. Någonstans på huset finns vår överläkare, men han är en mycket upptagen man. Jag tycker lite synd om honom där han jäktar runt, telefonen ringer hela tiden, samtidigt ska det göras arbetsprov och ultraljud medan vi flåsar honom i hasorna med frågor.
Inte desto mindre blev både P. och jag aningens frustrerade idag, då en av patienterna visade sig ha en pågående hjärtinfarkt. Sköterskan ryckte på axlarna och hänvisade till faktorer som överhuvudtaget inte påverkade hjärtenzymerna eller EKG:t. En annan av sjukhusets läkare ryckte på axlarna och trängde sig före oss i konsultation av öveläkaren, hennes patient hade minsann en lunginflammation som skulle skötas.
Själva hade vi något mer panik. Jag tänkte på hur patienten skulle ha handlagts hemma, och förfarandet var långtifrån detsamma. Anledningen till varför patienten sökte vård hade i stort negerats, där jag kanske ansett att beh skulle ha satts in akut. Och där jag genast ville få iväg pat på angiografi, skulle man istället inleda med såväl röntgen som ultraljud.
Efter många turer fick vi til slut iväg patienten med ambulans för en angio, med insatt medicinering. Sedan spenderade vi eftermiddagen med att ta hand om resten av dagligarbetet, som kommit lite i skymundan.
Officiellt sett har jag inget ansvar, trots att jag numer har lön för mitt kandidatskap. Samtidigt känns det som att stackars P. inte pluggat mer än ytterligare ett år, och haft mindre klinisk praktik. Så på ett sätt sitter vi i båten tillsammans. Jag kan välja att ha en mer iakttagande roll, men det skulle vara hemskt frustrerande. Eller också får jag acceptera att mina epikriser, remisser, konsultationer etc inte läses genom. Att jag då känner mig lite stressad dagar som denna får jag kanske acceptera. Det är bra träning inför nästa år då jag hopppas sitta på P:s plats...