Läste i förra veckan ett par artiklar som berörde mig.Den förste handlade om en tidigare morddömd läkarstudent som började på utbildningen i höstas. Förra veckan tvingades han avgå från utbildningen, inte pga av sin bakgrund utan för att universitetet pga "en slump" hade upptäckt att han förfalskat sitt betygsdokument från gymnasiet. Detta fall kan man verkligen diskutera ändlöst, det finns så oerhört många aspekter om vad som är etiskt riktigt och rimligt. Att universitetet begärt en granskning av just denne students betygsdokument känns väl knappast som en slump. Att media på något vis hängt ut berörde student är väl också något av ett faktum. Att studenten, oavsett bakgrund, inte bör gå kvar efter att ha fuskat sig in känns också riktigt. Huruvida alla ska ha rättighet att studera till läkare, oavsett bakgrund, och var gränsen ska sättas, är en viktig fråga. För mig känns det lika rimligt att ha någon form av lämplighetsprövning eller vandelsprövning för läkarutbildningen som tex för polishögskolan eller lärarhögskolan.
Dock funderar jag här kring den andra artikeln jag läste, om Sveriges första specialist i akutsjukvård, som dessutom råkar ha en cerebral pares. En kvinna som i alla avseenden verkar kompetent och skicklig, men som redan under utbildningens tredje dag fick frågan om detta med läkarutbildningen verkligen var något för henne. Som hela tiden fick bevisa för omvärlden att hon dög. Skulle hon ha klarat sig genom en lämplighetsprövning? Riskerar man inte på ett plan att gå miste om duktiga läkare som är annorlunda på något sätt? Var ska gränsen gå för vad som är lämpligt? Skulle man ha kunnat skriva om Sveriges första akutspecialist om denna lämplighetsprövning funnits?