Rättsmedicinkursen har börjat. Medan jag gick genom regnet till föreläsningarna idag med ett eget litet orosmoln över huvudet, funderade jag lite över bästa taktiken att tackla den här kursen. Och snälla, är du känslig, så läs inte vidare. Detta är en av baksidorna av läkarstudentlivet.Ni förstår, jag är den typen av människa som gärna blundar och håller händerna för öronen så fort något lite otäckt händer i TV-rutan. Jag vill helst leva i min lilla utopi där inget våld förekommer. Ändå ska jag nu ta mig genom en veckas kurs där föreläsningarna har namn som "trubbigt våld", "skarpt våld", "skottskador", "toxikologi", "asfyxi", "värme", "köld", "el" för att avsluta med grande finale "misshandel/sexövergrepp kvinnor" och "misshandel/sexövergrepp barn". Som en liten höjdpunkt mitt i veckan måste vi också gå på en likvisning där "det är viktigt" för oss att se kroppar i alla stadier av förruttnelse, så att vi ska "känna igen en person som legat länge" om vi någon gång måste konstatera ett sådant dödsfall.
Man hoppas ju ändå att föreläsarna har någon form av respekt för ämnet och inte utsätter oss för det värsta. Men nej; istället fyrar de av morbida skämt och skrattar till vid helt fel tillfälle, eller håller en kvarts föreläsning om olika vapen- och ammunitionstyper, för att avsluta med lite boktips om detta med ballistik och vapen skulle råka vara ett av våra specialintressen.
Vi har även utsatts för en exposé av bilder av olika typers av skador; utan förvarning kan föreläsaren slänga upp en bild på ett halvt avskjutet huvud på powerpoint-duken, och kallt förklara alla intressanta aspekter med kulans ingångshål och riktning och möjlig typ av vapen.
Jag menar: jag förstår att man måste utveckla någon form av humor för att hålla distans i denna liksom i andra specialiteter. Men kanske man inte måste utsätta oss för precis alla av sina märkliga dragningar och mörka sidor? Kanske man kan hålla igen på sina små ljudeffekter när man visar fall av misshandel? Eller?