Bloggen har så gott som varit bortglömd den senaste månaden. Utan större reflektion har jag tentat gynekologi, obstetrik och barn, och är klar med de grundkurserna.Dessutom har jag indirekt haft en första kontakt med Landstinget. Mindre lyckad sådan.
Det började med att jag i mitt stilla sinne hade konstruerat en plan. AT på en mindre ort med ett mellanstort sjukhus och bra patientflöde. Internrekrytering till ST inom kirurgi. Stanna åtminstone några år, operera mer på mindre tid än på de större universitetssjukhusen. Sommarviket som skulle leda till AT är fixat. Planen var nästintill vattentät.
Men jag hade inte räknat med Landstinget. Eller Finanskrisen. Plötsligt ska det sparas pengar. Då är planen att minst kvällar och helger avsluta akut kirurgi och ortopedi, samt förstås stänga BB och förlossning helt, en instans som ofta får stryk först. Att det är många mil till närmaste sjukhus är ett mindre problem i sammanhanget.
Det är tråkigt att spara in på vård och omsorg. Det är tråkigt att restiden till sjukhus ökas med minst en timme, även för de akuta patienterna. Och så är det tråkigt för mig då min framidsplan helt föll i bitar.