Kvinnan skriker rakt ut; ett avgrundsskrik, ett skrik som kvinnor skrikit i alla tider. Bredvid henne står Mannen och håller lite tafatt en hand på hennes axel, och viskar uppmuntrande heja-rop. Mellan kvinnans ben står barnmorskan,lugn och trygg som en klippa, som ett stort träd vars skugga man gärna vilar under. I detta tumult befinner sig även Kandidaten, som håller och stödjer ett av Kvinnans ben. Så, plötsligt, med ett nästan hörbart litet slurp, glider ett blåaktigt, skrynkligt och slemmigt litet knyte till världen. Någon andlös sekund flyter långsamt förbi i det att jag stirrar på det, väntar på ett tecken, en liten rörelse. Och där kommer det: skriket, primalskriket, det första skriket av smärta och rädsla. Kvinnan som plötsligt glömsk av all smärta ler ett lyckligt leende. Mannen som andas ut och tar av sig glasögonen för att torka en liten tår. Mitt i dett viktiga ögonblick Kandidaten, som står och fånler, som en del av en kuliss, en åskådare, som av någon anledning befinner sig mitt i livets skådespel. Jag kan se det rent krasst, vetenskapligt. Men jag väljer att tolka in ett litet mirakel.
Hihi första gången jag var med på en förlossning som kandis grät jag och pappan ihop haha DET hade jag aldrig trott. Blev helt chockad av att jag blev så berörd