
Mycket torde ligga i den förändrade läkarrollen. Många väljer sannolikt läkaryrket pga ett visst behov att bli bekräftad, och en viss möjlighet att med sin kunskap bestämma vad som är bäst för andra människor. Dagens läkarroll ser ändå inte ut riktigt så. Ofta finns en viss negativ stämning mellan yrkeskårerna läkare och sköterskor, som leder till att man inte samarbetar på bästa sätt och därigenom skapar frustration. Patienterna är, med all rätt, krävande, och förtroendet för läkaren som den allsmäktige har definitivt minskat. Således uppfylls inte bekräftelsebehovet, eller också kan (den unga) läkaren med ökad livserfarenhet växa från detta. Kvar finns då ett krävande men ändå otacksamt arbete med mycket ansvar. Kanske inte så märkligt då att ohälsan ökar?
Ang. skillnader i kollegialt stöd läkare/sjuksköterskor så skulle jag tro att det varierar från klinik till klinik. Att vi sjuksköterskor skulle ha tid att "tala igenom svåra händelser i fikarummet" vet jag inte riktigt var du har fått ifrån, tydligen varierar även det från klinik till klinik... Den tid vi spenderar i fikarummet är den tid det tar att hälla upp en kopp kaffe, som vi sedan tar med oss på rondvagnen och tar en slurk ur då och då, mellan patienterna. Du glömmer att även vi har ett varierande antal andra patienter att ta hand om...
På vår klinik har vi en god stämning och ett gott samarbete mellan yrkeskategorierna (både läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sekreterare, städerskor, sjukgymnaster och andra), och alla har respekt för varandras arbete. Om vi undrar hur den andre tänker/resonerar i ett fall så är det bara att fråga, så förklarar h*n, utan sura miner.
Jag tycker att utvecklingen bara är positiv; vi är alla bara människor, som gör så gott vi kan!