Sitter på morgonronden lite lagom trött tillsammans med handledare och sjuksköterska. Vi kommer till en patient som jag vet behandlats för både hjärtinfarkt och nyupptäckt tät aortastenos på avdelningen veckan innan, och också haft besvär av flimmer under helgen. Jag ställer den i mitt tycke fullt adekvata frågan om hur patientens hjärta slagit under helgen. Sjuksköterskan, som sitter mindre än en halvmeter från mig, imponerar i sin förmåga att låtsas som att jag överhuvudtaget inte existerar, och jag ska precis till att vifta med min hand framför hennes ögon för att testa om jag plötsligt blivit osynlig, när min handledare irriterat (poäng till honom) upprepar min fråga: "men svara då, hur har hjärtat slagit?"
Får flashbacks från KUA-placeringen och syster M. som irriterat bad A. och mig att hjälpa till med att tömma bäcken och bädda sängar, medan hon istället servade våra manliga kursare med ett leende och en hand på axeln. Så tydligt att vår (manlige) handledare inte kunde annat än att konstatera att där fanns en uppenbar skillnad på hur vi behandlades.
Det finns så många liknande historier från denna termin att man börjar fundera kring vad som ligger bakom. Jag har inte tidigare haft någon större anledning att känna mig annorlunda behandlad pga mitt kön, men denna termin har det dykt upp vid flera tillfällen. De bullriga, manliga överläkarna kommer undan det mesta med ett skratt och en lite lagom flirtig komplimang, medan särskilt de unga kvinnorna tvingas till en betydligt hårdare attityd för att överhuvudtaget göra sig hörda. Eller som en mindre klipsk manlig kursare kläckte ur sig: "men jag har kommit på att om man bara hälsar på dem så kommer man runt de där problemen"...
Undrar om det kan bero på att jag tidigare varit så mycket mer student, alldeles för liten för rocken och den roll den symboliserar, så uppenbart bortkommen att man inte behövde sätta mig på plats. Medan vi nu ändå närmar oss slutet av vår utbildning, gör ett första trevande försök att på riktigt axla läkarrollen och ta över ledarskapet. Och kanske är det svårare att acceptera att en ung kvinna gör det än en ung man, vad vet jag?
Jag går en termin under dig på KS och kan bara säga att jag -som 30+ och man- aldrig upplevt något liknande, men ibland fått höra från flera kvinnliga kursare att de ibland blir osynliggjorda, ofta av kvinnliga kollegor.
Det är sjukt synd och jag önskar hur jag kunde göra något åt det, men själv ser jag det aldrig trots att jag är rätt hyfsad på att uppfatta taskigt bemötande mellan andra. Men det är bra att det uppstår ett medvetande kring att det förekommer, att ålder och kön fortfarande, bland högutbildade män & kvinnor med etik- & genus-kryddade Ladok-utdrag, år 2008 ännu betingar till olika bemötande. Inget varar ju för evigt, ej heller förlegade könsroller.