Ibland blir man lite ledsen. Som när patienten man vårdat i en månad med intravenös antibiotika för sin allvarliga infektion, hittas mindre än ett dygn senare, efter att ha druckit sig medvetslös. Eller när patienten med "nedsatt allmäntillstånd", i övre medelåldern, vägrar vård för sitt alkoholmissbruk och tar vägen förbi systemet på vägen hem, trots familjens vädjan och leverns varningar. Och i andra änden sitter vi och tar emot patienten gång efter gång, lägger ned kraft och energi på en tillfällig förbättring, försöker göra slutet så lätt som möjligt.
Hej! Kanske lite fel ställe att skriva på men det finns inget annat ställe direkt. Jag är 17 år och har grubblat i ett halvår på fördelarna och nackdelarna över att bli läkare. Att jag vill jobba inom vården är något jag är helt säker på att jag vill göra. Min utbildning (samhällslinjen med inriktning media) ger mig ingen behörighet för att söka till läkarprogrammet. Varför jag valde den linjen var för att de skolorna runt omkring min hemstad som hade naturvetenskapliglinje, inte var bra. Att pendla flera timmar varje dag för att åka till skolor i Stockholm kändes onödigt, för jag visste då att jag förmodligen skulle plugga upp ämnen på komvux. Nu låter jag säkert som något IG-barn men det är jag inte. Det är bara matten som jag inte pallar, speciellt inte när det är sådan betyghets nu på gymnasiet. När jag gick ut 9an hade jag 305 poäng och nu efter mitt första år i gymnasiet har jag mvg i alla kurser jag läst hittills förutom matte då, där har jag vg. Och dessutom har jag jobbat varje helg och alla helgdagar under hela våren, och ändå lyckats få de betygen. Grejen är att jag tycker det är kul att plugga (sjukt) och när jag har bestämt mig för att göra något så gör jag det. I och för sig stressar jag nästan sönder mig, men jag trivs så. Det är bara att klaga lite och sedan går det över. Jag tror verkligen att jag skulle klara av läkarprogrammet efter jag läst upp en mattekurs och lite fysik, biologi och kemi. Det är ofta jag sitter läser gamla AT-prov och slår upp massa ord och termer. Jag förväntar mig inte alls att det kommer vara som i tv-programmen eller att det kommer vara lätt. Men om man ändå ska jobba hela livet så kan man väl göra nytta under tiden, på ett mer direkt sätt? Nu till själva anledning varför jag skriver. Jag har letat runt efter läkarstudentintervjuer men inte hittat någon bra överhuvudtaget. Jag har ingen jag känner som studerar till läkare, bara min morbror som är anestesisköterska. Skulle du kunna berätta? Berätta hur det hittills har varit - tentorna, lärarna, föreläsningarna, pluggandet, bidragen, ja allt. Nästintill omöjligt att skriva allting bara sådär, men jag kan ställa frågor, så blir det lättare. Om du nu skulle vilja göra det är jag jättetacksam! Det skulle nog bli avgörande för mig, ifall jag ska söka läkarprogrammet eller inte. Tack på förhand! Min mail: [email protected]